Det roligaste
Han ser så tokig ut nu min bruna hund. med ett sår som precis läkt och efterlämnat en rosa kal fläck på nosen, hälften av den vackra lockiga pälsen avklippt från ena örat och ett av benen och en del sliten ”sommarpäls” kvar på ruggen. Han liknar en byracka från någon bakgård någonstans och jag undrar lite smått om hans dejt som snart är på väg kommer att godkänna honom. Fast det är klart, han besitter en charm som får de flesta på fall så hon kommer säkert att ha överseende med hans utseende. Och jag kan ju alltid se till att presentera honom från sidan först, med det örat som har pälsen kvar. Den minsta bruna hunden i flocken ser minst lika tokig ut den. Valppälsen vägrar släppa och hon har en rejäl kalufs på huvudet och benen. För att inte tala om den luddiga magen. Hon är ju ändå snart nio månader så valppälsen borde ge sig nu tycker jag. Men det verkar tveksamt. Det är tur att inte hon har hamnat i några kardborrar med tanke på filtmattan hon har på kroppen. Det hade garanterat slutat med en helrakning.
Idag har hundarna och jag smutsat ner oss ute på fälten igen och gjort det absolut roligaste vi vet. Vi har tränat tillsammans. Jag tog retrievrarna på en promenad och ett träningspass på stora fält som ligger i träda där vi sällan är och tränar. Det blir en extra dimension på träningen på nya marker. Dessutom var det gott om utrymme och möjlighet till flera låååånga utmanade linjer. Kanske var det solen och känslan av vår som hjälpte till på traven, för glädjen i träningen hos både mig och hundarna var verkligen på topp. Så glad över alla träningsmöjligheter vi har här på hemmaplan och för våra arbetsvilliga hundar som alltid är minst lika träningssugna som oss och som med uppriktig glädje ställer upp. Jag drabbades av ett mindre glädjerus där ute på fälten idag och bestämde mig raskt för att jag måste göra mer av det här. Mer av det roligaste som finns. Passet efteråt med cockrarna var inte sämre det. Vi gick i ungefär samma marker och sökte av dikeskanter, buskar och gräsområden. Glada cockrar som jobbade lika glatt idag som på jakten i söndags trots avsaknad av fågelvittring. Sist ut i träningen var Rota-Skrota. Fast hon fick sitt träningspass nere i mossen. Det passar så bra för grundläggande sökträning där och mossen är oändligt stor för en liten cocker så det blir som nya marker varje gång vi går dit ner. Hon fick apportera gummibollen i snöre ute på fältet två gånger med. Hon kastar sig handlöst iväg efter markeringarna och letar intensivt tills hon finner, sedan går det lika fort tillbaka och i bästa fall kommer bollen med hela vägen upp i mitt knä. Avlämningarna har vi inte satt än men det lär vi hinna med. Vi satsar på glädje och lust nu och på att lillrota snart ska värdera apporteringen lika högt som söket. Vi är på väg.
