”Det största hindret för morgondagens förverkligande är dagens tvivel” – Franklin d Roosevelt

Jag har alltid gillat duetter. Svag för musik med lite countrystuk med. Så därför har jag svårt att tänka mig en bättre början på den här grå torsdagen än att radion presenterar Zach Bryan och Kacey Musgraves ”I remember everything” lagom till min frukost. Bara den här textraden till exempel . Labrador hangin’ out the passenger door. Jag känner deras mjuka röster lindra min huvudvärk och lägga sig som en mjuk behaglig filt runt sinnet. Resten av texten då? Jag vet inte. Inte den ljusaste direkt, inget happy, happy life precis. Men jag gillar den. Djupdyker i känslorna. Sentimental. Tar mig upp på andra sidan sedan lättare i sinnet och tar mig an den här grå torsdagen. En bonusdag förresten. Den tjugonionde februari, en dag vi bara får var fjärde år. Och en extra dag säger jag inte nej till utan tvärtom. Bonus är alltid uppskattat. Värt att fira.

Jag är fumlig på morgonen. Tappar frukostägget och sölar med yoghurten. Missar knapparna på tangentbordet. Skyller på huvudvärken. Släpper in hundar men glömmer en på utsidan medan jag ser dagen gry. Ljuset kommer fort nu. Underbart, Jag behöver inte längre vänta in ljuset på morgonen utan kan traska ut direkt efter frukosten om jag vill. Men jag saknar förstås den mörka långsamma stunden innan alla måsten pockar på. Alltid dessa baksidor med allt. Tre av hundarna kommer in på köksgolvet till mig och letar febrilt efter något att gnaga på. Det brukar finnas i köket eftersom valpen lämnar benknotor och halvgnagda ben lite här och var vilket de vuxna hundarna är fullt medvetna om. Bråttom in med andra ord. Jag oroar mig en aning för min unga gula. Hon är så oerhört matfixerad. Har varit sedan jag fick hem henne. Det är väl bra med matlust för all del men hennes fixering vid ätbart är svår. Livets viktigaste för henne är mat. Det trumfar jaktlusten och allt annat med. Kanske är det alldeles extra nu efter löp för nu är hon extrem. Hormoner förmodligen. Skulle troligen gå genom eld för en foderkula men definitivt inte för en dummy. Jag får se vad det blir med det. Jag försöker tappert bygga på hennes jaktlust och begränsa henne matbegär och tänka på vad Roosevelt sa. Det går sådär så här långt.

Den små cockrarna däremot, de sprudlar av jaktlust och arbetsenergi och där är apporterna och våra små träningspass långt mycket mer värda än några torra foderkulor. Tänks så olika det kan vara tänker jag och ler stort åt lilla Till och när hon missförstår ett sidotecken men snart räknar ut att hon ”hörde fel” och rättar till sig själv. Hon är så uppmärksam, arbetsglad och så samarbetsvillig att hela den lilla hunden faller in i något som närmar sig benämningen lagom. Fast hon ser ut som en springer. Jobbar likt en springer med. En cocker i springerkostym. Kanske har någon springergen långt bak i stamtavlan dykt upp just hos henne? Vad vet jag. Rolig att jobba med är hon i alla fall och jag hoppas vid min gud att hennes knä fortsätter hålla. Och den lilla. Hon kommer nog inte långt efter. Men hon är tuffare. mer pannben. Tror jag. Mer krävande i alla fall. Ruskar av sig det mesta och kör på igen men när jag når henne är känslan magisk. Vi får se. Först måste hon lära sug hundluckan Det övergår mitt förstånd hur det kan vara så svårt att lära sig den. Men det går framåt. Nu kan hon åtminstone hälften av gångerna öppna den om vi ropar till henne på andra sidan. Fast enbart då. Suck.