Don’t cross the bridge until you come to it

Det gör lite ont i hjärtat att ha en valp, eller unghund får han nog räknas till nu, i tratt. Tratten och rehabtiden begränsar framfarten i livet och det blir trist för en ung hund känner jag. Men det tycks egentligen inte gå någon nöd alls på den unga hunden. Han tar trattlivet med ro, ställer snällt upp på undersökningar och kontroller och accepterar lugnt situationen. Tuggar nöjt på ett benknota. Självklart är han lite besvärad med, stygnen drar och han kommer inte åt att klia eller tvätta sig men det är nog mest mig det går nöd på tror jag. För jag tänker för mycket och känner in för mycket mellan raderna. Funderar över hur han mår, när ingreppet ska vara läkt och om han möjligen inte verkar lite deprimerad och nedstämd. Och hur i hela världen vi ska lyckas hålla honom tillräckligt stilla tillräckligt länge. Oro till ingen nytta alls men ändå är det så svårt att släppa.

Söta Lillie har lärt sig hundluckan och livet blev genast lite mindre komplicerat. Nu kan hon själv gå ut för att kissa om och när det behövs. Ett förenklande framsteg för både henne och mig. Dessutom har hon gått från fyra serverade mål mat och dagen till tre vilket också gör livet med valp avsevärt mycket enklare. Allra helst hade hon nog velat ha ändringen åt andra hållet tror jag, fem mål istället för fyra, men det är inte riktigt i den riktningen vi är på väg. Hon utvecklas mycket just nu, från valp på väg in i unghundsåldern och är plötsligt mer mottaglig och träningsbar. Lillgammal och redig. Jag får anstränga mig för att låta henne vara, för hon är inte min valp. Hon söker upp slottsherren när han kommer hem från jobbet, bjuder på kontakt och undrar om de inte ska hitta på något kul. Det ska de såklart för slottsherren är inte sen med att anta hennes erbjudande om att leka en stund. Igår kväll tränade de lite följsamhet på gräsmattan såg jag genom köksfönstret, och så fick hon apportera nyskjuten fasan. Kul båda delarna tyckte Lillie och skuttade käckt intill slottsherren. Hon röjer på bra i terrängen när det behövs, är smidig som sin storasyster Min och verkar inte rädas besvärligheter. Där är är hon inte mjuk eller försiktigt utan snarare våghalsig. Den mjuka och lite försiktiga sidan hon tycks ha finns mer i det sociala området. Främmande människor och barn tycker hon är suspekta. Hund i tratt var också en sådan sak men den har hon kommit över och nu skulle hon gärna kasta sig in i lek med sin trattprydda bror om hon bara fått chansen. Men hon får ge sig till tåls till tratten är borta och brorsan läkt.

Det var fältfågelpremiär för oss igår. För säsongen. Dags att skörda frukten av alla förberedelser. Det är så mycket som ligger bakom en lyckad och väl genomförd roughshootingdag. Genomtänkt avelsarbete av uppfödare för att få fram hundar som håller måttet. Mängder av träningstimmar och utbildning av hundarna, skytteträning, planerande och vårdande av biotoper för fåglar och insekter av jägare och markägare och massor mer. Det tar lång tid och ligger enormt många timmar bakom varje fasan innan de hamnar i grytan och kan avnjutas en mörk höstkväll tillsammans med goda vänner och något gott i glasen. Ingenting gör sig självt men när man står där med vännerna och grytan puttrande på spisen känns det värt precis allt. Precis allt och lite till. Och så har vi ju galet kul efter vägen också. Med undantag för några misslyckade fågelutsättningar och träningspass, skadade hundar och annan skit som alltid finns med som lite smolk i bägaren efter vägen. Det hör till. Även om en fältfågeljakt får anses vara ett rent nöje så finns det en tydlig meningsfullhet med det också tänker jag. En vacker och betydelse full helhet som gynnar biologisk mångfald och mycket annat som man borde tänka på att uppskatta och vårda lite mer. När vi varit med på jakt i Danmark blåser jaktledaren en särskild melodi för varje viltslag som ligger på paraden efter avslutad jakt. Det är fint. Stillhet och en stunds reflektion av dagens jakt och även om de allra flesta av oss nu för tiden inte har bekymmer med att få mat på bordet så sänds det också en tacksamhetens tanke över det. En fin och viktigt stund att ta in innan vi rusar vidare mot nästa mål eller nästa jobb. För vi gör ju gärna det. Rusar snabbt vidare med andan i halsen och missar att ta in och reflektera över vad vi egentligen gör, hur och varför. Det borde vi bli bättre på. Inte att rusa alltså men att reflektera

För egen del kan jag inte stoltsera med särskilt många träningstimmar tillsammans med Mer under det senaste året. Rusat har vi i och för sig inte gjort för vi har mer eller mindre vilat oss i form, och det är definitivt inget att skryta med. Men det var så det blev. Ärligt talat trodde jag inte ens att vi skulle få en till jaktsäsong tillsammans med tanke på hur krasslig han var i inledningen av sommaren. Så jag lade inte så stor vikt vid träningen som jag borde ha gjort. För nu vi fick ju en jaktsäsong till tack och lov så lite mer träning hade gjort gott. Märkligt nog är han trots det i toppform både fysiskt och mentalt. Han jagar för fullt igen, i huvudsak tillsammans med mig, Gårdagen gick väl inte helt enligt skolboken i jaktprovsmått mätt men han fick fåglarna på vingar utan att gå ur hand vilket gav många tillfällen för skyttarna. I det här fallet är det väl ändå det som räknas och han visade minsann att han takterna fortfarande sitter i. Väldigt roligt såklart och jag är stolt och glad över min fina jaktkamrat som är en så effektiv jakthund. Den här jaktformen och att jaga över spaniel med en retriever eller två vid sidan är bara oslagbar. 

Två som troligtvis tränat och förberett  sig betydligt bättre än mig och Mer är Jennie & Heahter. De slog till idag igen med godkänt praktiskt prov i Norrtälje  för domare Lasse Johnson. De två går från klarhet till klarhet och är makalöst bra tillsammans. Resultaten låter heller inte vänta på sig. Oslagbart bra! Grattis!