En ängel utan vingar, och öron.
Ännu en mulen januaridag med unghundar. Unghundar som får solen att lysa trots den grå himlen. De ger oss några bekymmersveck i pannorna med förstås. Ger oss många funderingar så som truliga tonåringar gör. Men jag vet ju ändå, bakom den ditklistrade fasaden finns den gulliga lilla valpen som var mig så nära. I dubbel bemärkelse. Och den lilla mjuka valpen kommer tillbaka igen när tonårstiden är över. Inte som liten knubbig valp för all del utan som vuxen hund i ny skepnad. Man får ge sig till tåls helt enkelt och se till att ha kul efter vägen. Le åt eländet som förmodligen inte är ett elände på riktigt om man känner efter lite mer på djupet. Men i alla fall.
Behagligt nöjd med dagen ute kom jag in strax före mörkret tog över efter en sista hundrastning. Så gott att hasa runt i långkalsongerna, tofflorna och en tjock tröja och veta att jag knappt inte behöver gå utanför dörren mer idag. Slå upp ett glas vin, det är ju ändå fredag, och sjunka ner i fåtöljen i puben. Det är då jag märker det. Av den lilla julkrubban med hundar i ull om vi fick i julas och som jag inte hade hjärta att plocka bort på tjugondedagknut finns bara herden kvar. Han står där på bordet och lutar sig svajande mot ett stearinljus med stöd av sin käpp. Men har jag plockat bort den lilla julkrubban och glömt herden? Det hinner jag tänka innan jag kommer på att jag VET bestämt att jag inte plockat undan den julkrubban. Jag hittar Jesusbarnet i sin krubba upp och nervänd på tröskeln till vita rummet. När jag letar lite till finner jag de två visemännen i hundbädden under bordet. Men ängeln saknas fortfarande, men bara den för den tredje vise mannen har aldrig funnits i vår krubba. Tillverkaren hade kanske inte så bra koll på Jesustraditionen och de tre vise männen tänker jag medan jag letar efter ängelhunden. Jag hittar den efter en stund. Under kudden i clubfåtöljen. Flintskallig, utan öron och plundrad på sina vingar. Jämmer!!! Jag klampar med arga steg upp för trappan för att fråga slottsherren vilken hund han låtit vara inne obevakad under dagen. För den hunden ligger riktigt risigt till och jag vill veta vem som ska få vara utan mat minst den närmaste veckan men kanske för alltid. Men ingen hund har varit inne i puben säger slottsherren. Inte idag. Men Lyra var med och bytte vatten i akvarierna igår kväll. Fast inte kan väl Lyra? Vi är förbryllade båda två. En snart sex år gammal cockerdrottning vet väl bättre än att plocka ner en julkrubba från bordet och tugga av vingarna och öron från en ängel? Det är faktiskt inte likt Lyra alls. En ren protestaktion möjligen undrar jag och tittar argt på den svarta cockern som tittar tillbaka rakt in i mina ögon och ännu längre in. Hon har den förmågan Lyra. Istället riktar slottsherren och jag våra blickar mot den gula valpen som står där och ler fånigt och svänger med svansen. Har hon kanske varit inne obevakad någon avglömd stund? Inte vad vi minns ändå. Ingen förstår något alls och allra minst Lyra verkar det som. Är valpen den skyldige är hon friad oavsett för hon är ju valp och inte straffmyndig alls. Jag tittar på den skalliga ängelhunden och tänker att det nog blir en fin julkrubba ändå. En lite skamfilad sådan men på sätt och vis blir den kanske ännu finare så, mer realistiskt och äkta för vem blir inte lite skavd på vingarna och stött i kanterna här i livet tänker jag och tittar med ömma ögon på de tilltufsade resterna av julkrubban.
