En att höja och en att dämpa men båda att älska

På eftermiddagen tränade jag den unga svarta och fröken Vi i snöslasket. Jag hade förberett träningen tillsammans med Mer och gulliga Lillie genom att at med ett knippe apporter på deras promenad för att ställa ut dem så de skulle bli att till dolda ospårade linjer för Vi och Min. Så när Lillie och Mer promenerat klart och apporterna var på plats bytte jag hundar och gick ut igen. Jag hade valt stora apporter som jag ställde upp vid målen för jag ville att hundarna skulle springa med blicken högt och förhoppningsvis få utdelning av det. Fast valet av apporter blev svårt. I snöslask och fläckvis barmark var det inga v apporterna som syntes så där riktigt ordentligt. För dagen tror jag att kornblå apporter skulle ha passat bäst men några sådana har vi inte. Att sedan ett par av apporterna dessutom hade hunnit tippa innan vi var på plats gjorde inte saken bättre men det fick gå ändå. Träning blev det ju i alla fall även om jag inte fick till riktigt den effekten jag ville åt på alla linjerna

Det är kul att träna de båda tjejerna och det är roligt och utmanande med deras olikheter. “En att dämpa, en att höja men båda att älska” vet jag att jag skrev om dem i något tidigare inlägg och det stämmer fortsatt. Jag ser deras skillnad i hur de tar sig an linjerna med. Hur fröken Vi liksom dyker ut och kastar sig iväg med tryck och framåtanda medan den unga svarta mer lutar sig bak i starten och det ser ut som hon springer med “mottryck” men trots det tuggar sig hela vägen till målet utan att bli frågande. Inget av det är fel, de är bara olika individer och jag har att vänja mig vid deras olika kroppsspråk och intensitet. Fröken Vi har en massa mer rutin med såklart, har kommit betydligt längre i sin träning och är säkrare på sina dolda linjer. Hon har självförtroendet och förtroende för mig när v kommer till det dolda. Litar på att det finns något att hämta när jag pekat om hon bara springer på. Men det handlar mycket om deras olika personligheter med. Som vid avsluten väl hemma med apporten. När den unga svarta gjort något bra kan jag belöna henne med en en rejäl hästklapp eller lite lek men om jag gör på samma sätt med fröken Vi går det helt över styr. I hennes fall är ett vanligt “bra” nästan mer än vad hon kan hantera och redan en mild klapp är för mycket. Så vill jag inte ha en galen golden i top spin så får jag anpassa mig och välja hur jag belönar henne. Hon är i och för sig lätt att bromsa ner igen men varför starta upp ett beteende och en sinnnesstämning jag inte vill att hon ska ha?

Det var inget långt träningspass vi körde och inte så många linjer vi gjorde men jag är nöjd med resultatet. Med sina olikheter jobbade båda tjejerna bra på de dolda linjerna utan att jag behövde gör omskick på en enda av dem. En av linjerna krävde dock ett stopp och en omdirigering vid målet då apporten Min skulle hämta hade ramlat omkull i slasket, men det blev bra träning det med om än lite utanför den tänkta planen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top