En dag i solen
Solen fortsätter slå oss med häpnad. Det börjar grönska. Men nätterna är fortfarande kalla. Kylan hänger envist kvar. Fyra nätter i rad med minusgrader och de söta små penséerna hänger och bladen blir frostnupna och vita i kanterna. Men de reder sig nog. Jag njuter av solen och värmen på dagarna hur som helst. Det är ”pay back time” för alla timmars utomhus jobb i kyla och regn.
Cockerdrottningen är har fått energin tillbaka och är på väg ur infektion in i höglöp. Lika bara att får det gjort med tänker jag, när vi ändå är i gång så att säga. Men jag kommer att bli lite irriterad om gulliga Lillie väljer att börja löpa när Lyra slutat. Det är så mycket prat om att tikar i flock synkroniserar sina löp men i vår flock tycks det inte vara aktuellt. Här lämnar de små lagom luckor emellan varandras löp så hanarna under perioder av året tycks leva i ett ständigt pågående höglöp. Nåväl. Det kunde varit värre och än har ju inte gulliga Lillie börjat i alla fall.
Hundarna ligger som utslagna hjältar i bäddarna nu. Vårsolen och utevistelse tar och de somnar ovaggade när de kommer in. Till och med lilla Till som är mer än en handfull för tillfället. Hon har så mycket energi och bråttom, bråttom. Med allt. Idag fick hon pröva kallvilt. Jag hade några svartfåglar tillgängliga inför dagens b-provsträning och tänkte att jag det passade bra att passa på. Både lilla Till och den gula unghunden fick pröva. I tur och ordning. En kort introduktion. De har båda fått bekanta sig med en nyskjuten fasan vid en av höstens jakter men mer viltkontakt än så har de inte haft före den här introduktionen. Båda två visade stort intresse och grep den lilla skatan snabbt men fick klura lite mer för att komma på hur de skulle ta sig an kråkan. Det blev en bra första gång tänker jag, Lagom intresse, inget ruskande och dödande och ingen av dem tycktes frestas av att rulla sig på viltet eller vilja äta upp det. Det finns all anledning att vara nöjd med andra ord. Det sista, att vilja äta upp, har jag haft en liten tanke om när det gäller den gula hunden för med hennes smått fanatiska matintresse hade det inte förvånat mig om hon skulle tänka ”MAT” med stora bokstäver och försöka sluka viltet. Därav har jag med avsikt valt att vänta med viltintroduktionen för hennes del. Förmodligen ett klokt beslut men svårt att egentligen veta eftersom jag aldrig prövade den andra vägen. Men ändå. Beslutet fattades utifrån devisen ”om risken att det kan blir fel verkar större än chansen att det blir rätt så avstår jag” som jag brukar förhålla mig till när det gäller unghundar och det brukar bli bra. I alla fall kännas rätt för mig och det är minst lika viktigt.
Vi har igen valp i slottet längre nu då. De sista resterna av den gula unghundens valptid har plockats undan och slutligen har också ”braattha buren” ställts upp på vinden. Jag vänjer mig men har kommit på mig själv med att kika på valpannonser med ljuvliga cocker och labradorvalpar. Samtidigt känner jag att det räcker långt med att titta och beundra. Som tur är. Istället tar en ny tid vid här i slottet. En rejäl utbildningsfas både för mina två unga hundar och mig själv för nu kommer nästa viktiga period. Den mer regelrätta utbildningen. Lilla Till är där verkligen nu och vi har mycket roligt att jobba med nu medan den unga gula behöver fortfarande mognad känner jag. Men det är nära nu. Slottsherren påpekade för mig härom dagen att det nog är dags att ”ta tag i henne nu” och när han uttalar det vet jag vad det innebär. Det har blivit tillräckligt mycket frihet i unghunden för att den börjar bli odräglig och det är därmed dags för nästa steg. Färdiggullat med andra ord och reda för vuxenlivet. Ja ja.
