En enkel till Haparanda

Det regnar. Som om det skulle vara något nytt. Ett jämt strilande från en lika jämnt grå himmel till jämna tolv grader varmt. Bättring väntas såklart. Det gör det alltid. Det är bara frågan om när. Under tiden väntar jag, torkar kläder och hundar och funderar över att slå på värmen en stund för att hjälpa slottet hantera fukten och torka upp. Jag funderar över en restresa till Haparanda med. Dels för att jag har aldrig varit där och gillar norr men mest för att Haparanda har högsommarväder med trettio grader varmt och sol nu.

Hundarna är som vanligt ganska obrydda om vädret men de fördrar att ligga inne och Lyra suckar en extra gång när jag öppnar dörren för morgonens första promenad. Hon vänder inte i dörren i alla fall utan väntar snällt på att jag ska hänga på henne det röda kopplet. Sträcker huvudet mot mig mån om att följa med. Hon är den enda som blir kopplad, det är liksom säkrast så för det händer att hon för ett plötsligt infall och går hem igen om det regnar för mycket eller tistlarna sticks och jag inte är uppmärksam. Så vi börjar dagarna så, med koppel och kontroll.

Nu ligger samtliga hundar på tork och strilande fortsätter. Jag jobbar vidare med bokföring och andra göromål och känner mig nöjd över att se pappershögarna sjunka och betas av. Jag använder det stora bordet i det vita rummet för jobbet, för ytans skull och så jag samtidigt kan spana ut över åkern genom glasdörren mot altanen och fönstret i andra riktningen. Mitt i arbetet fick jag oväntat besök då Lad plötsligt tryckte nostryffeln mot rutan och ville in. Där stod han genomblöt och såg förvånad ut och jag blev minst lika förvånad för mig veterligen lämnade jag honom i hundarnas dagavdelning och rastgården tillsammans med de andra. Jag öppnade dörren och släppte in besökaren utan att servera Gevalias kaffe, torkade golvet från våta tassavtryck och droppande öron och följde honom sedan ut till de andra för att se vad som stod på. De vuxna hundarna vilade sött bland fällar och torkhanddukar men då två yngsta saknades. De återfanns under äppleträdet där de tuggade stormblåsta äpple allt vad de förmådde. Med glatt viftande svansar bjöd de in mig att vara med på äpplekalaset men jag var, som vanligt, liyte tråkig och beordrade dem tillbaka in i hundgården. Hon är ett födgeni den yngsta hunden. Även om hon inte längre är sådär hysteriskt hungrig som hon var som liten så älskar hon fortfarande det mesta som går att äta. Äpplen bland annat. Hennes uppdaterade version är väldigt lösningsorienterad med så det har hänt ett par gånger nu att hon öppnat hundgården och släppt ut sina vänner. Vad gör man inte för ett äpple tänker jag och påminner mig själv om att se till att låsbygeln ligger för när jag stänger grinden.

Vi tränar på. De unga gula och jag. Ett kort pass varje morgon. väder eller inte. Hon älskar det. Och jag älskar att hon älskar det. Hennes intresse för uppgifterna är maxat nu. Jag får lite hopp och glädjeyttringar efter vägen men har inge problem att leva med. Dessutom är det lätt att säga till henne att dämpa sig. Gå ner i var och koncentrera sig igen. Vi jobbar med dirigeringstecken nu. Vänster för stunden. Ett tidskrävande stegvis byggande men en väl värd investering. Man kommer långt med en tjugo minuter om dagen. Ibland har jag tid så det blir ett pass på eftermiddagen med och då blir det så klart ännu bättre. Jag tror på den här lågfrekventa träningen. Det ger så mycket mer med korta pass full koncentration en några få långa pass varje vecka. Det funkar inte för alla, jag vet, jobb och annat pockar på. Men för mig som har möjligheten passar det utmärkt. Det ger mig väldigt mycket de där ensamma stunderna med hundarna en i taget. Kommunikationen. Närvaron. Meditationen. You name it.