Lass rullar ihop sig i en av clubfåtöljerna medan slottsherren fixar med akvarierna intill. Lad håller sig istället i köket med mig, ligger vid sidan om mig och kikar på avstånd på det slottsherren håller på med. ha är inte helt bekväm med fixandet av någon anledning. Vill helst att slottsherren ska sitta still och ägna sig fullt ut åt honom förmodligen. Jag ör ändå glad at jag duger som substitut, inte illa alls tycker jag för i normala och vanliga fall är jag inte vatten värd för Lad när slottsherren är hemma. Olika falla ödets lott tänker jag. Plötsligt byter de plats, slottsherren står stilla en stund och Lad är snabbt på plats vid hans ben medan Lass lämnar fåtöljen och kommer till köket och mig och kvällen lunkar vidare.
Men kvällens lugn bryts hastig när Lyra tappar humöret och far ut mot någon av de små som råkar gå förbi ett gammalt märgben som tydligen inte fick passeras. Hon har ett hiskeligt dåligt humör emellanåt Lyra. Det är inte så ofta nu för tiden men det drabbar henne ibland. Drabbar oss alla skulle jag vilja såga för det får konsekvenser för våra andras humör också. Vi blir liksom lite upprörda allihop, av olika anledningar och i lite olika grad. Stormen bedarrar snabbt som tur är, det gamla benet slängs ut och lugnet lägger sig igen. För övrigt har jag varit på särdeles gott humör hela dagen, jag brukar väl mest vara det men lite extra bra idag tror jag bestämt. Till stor del beroende på vädret för november var så där snäll och behaglig mot mig igen. Ingen blåst att tala om, inget regn, en kort besök av den bleka vintersolen och snälla milda grader. Visst det är lerigt. Riktigt lerigt. Men jag städar hellre än jag fryser. Jag lyckade klämma in ett kort träningspass med Pal innan mörkret föll helt med. Det plussade på humöret lite till. Imorgon är det bestämt någon annan hunds tur att få träning och Pal får pausa. Jag har så lätt att prioritera honom nu, tycker det är så givande att träna de yngsta där allt är nytt och oförstört och framsteg kommer snabbt. Som med Pal. Han är i en sådan fas. Med mina andra lite äldre fast fortfarande väldigt unga hundar går det också stadigt framåt bara det att det efterhand alltid smyger sig in, eller kommer fram, en eller annan brist eller miss att hantera. Naturligt och inte alls oväntat för så är det alltid när den första himlastormande lyckliga inledningen lagt sig lite. En bit in i träningen kommer framstegen inte lika snabbt och man har lite ner att ”ta tag i” så att säga. Utmanande och roligt det med men lite mer krävande. Så det är lätt gjort då, att ta den enklaste vägen och välja den unga oförstörda och gå från träningen med ett leende på läpparna istället för pannan i djupa veck. Riktigt så dramatiskt är det väl inte förstås. Särskilt inte med Lass, för monstret som mer eller mindre förvandlats till något änglalikt fortsätter sin smått exemplariska bana till min förvåning. Visst. Hon blir lite envis ibland, har svårt att sitta still en annan och gång och glömmer fortfarande att vänta på sitt namn vid grinden ibland. Men i jämförelse med vad som varit tidigare är hon en dröm. En lite svart dröm på dryga tio kilo.