En räv bakom örat?
Snopna tittar vi på den tomma altanen framför dörren. Där det sent i går kväll låg fyra gräsänder och tre rapphöns syns nu bara några vissna eklöv. Hade vi inte varit två om att veta att vi säkert hade lagt dit fåglarna hade vi nog börjat fundera över hur det egentligen stod till. Fåglarna som vi tog med hem från jakten igår skulle plockas och göras i ordning i kväll var meningen. Men nu är de spårlöst borta. Den enda någorlunda tänkbara lösningen på försvinnandet som vi kan komma på är räven. Någon gång under natten måste den varit här och smidigt hoppat över altanräcket (grinden var stängd) sju gånger fram och tillbaka för att få med alla fåglar. Snyggt, tyst och elegant har det skett för inte en fjäder syns till och de fem hundarna som sov precis på andra sidan fönstret varken såg eller hörde något. Uttrycket listig som en räv har ökat sin betydelse för mig. De är hutlöst skickliga och jag fattar bara inte hur de bär sig åt. Hur de obemärkt smyger runt slottet utan att vi vet att de är här och lurar oss gång efter annan. Trösten i det här fallet är att fåglarna åtminstone redan var döda och vi har ekonomi nog att köpa annan mat att äta till vintern.
På Nordiska museets hemsida finns det följande att läsa om rävar:
En räv bakom örat. Listig som en räv. Släkten är värst sa räven om de röda hundarna.
”Det finns många ordspråk och talesätt om rävar och de flesta syftar på dess skamfilade anseende som listig och opålitlig. Mickel kallas räven ofta, ett noanamn som från början användes för att inte locka på den genom att använda dess rätta namn.
Räven lyckades ofta överlista människorna och ta sig in i hönshuset för att knipa hönor. Det är naturligtvis detta som ligger till grund för fiendskapen mellan människan och räven.
Det sades att räven aldrig jagade nära sin egen lya, för att inte avslöja för jägarna var den låg. Och lyan hade två ingångar, så att räven kunde smita ut bakvägen om jägaren ändå kom. Men en viss beundran finns också i uttrycken. När vi säger om någon att hen är ”en gammal räv” tänker vi ofta på någon som har lång erfarenhet och kan alla tjuvknep (och drar sig inte för att använda dem själv om det kniper).
Att höra en räv skälla var ett dåligt varsel och om räven visade sig nära ett boningshus var ett dödsfall att vänta på gården (vilket ju inte var helt osannolikt – i alla fall om man var höna).”
Så här första dagen efter vintertidens inträde blev det som väntat mörkt klockan fem. Det kryper lite i mig när jag tänker på hur många månader med mörker vi har framför oss men jag vet också att ljuset blir så uppskattat när det väl kommer tillbaka som det aldrig hade blivit om det hade funnits där hela tiden. Bara att gilla läget som vanligt. I mörkret i vinter ska jag öva på att ta det lugnt, slå av på farten och känna in. För jag behöver öva på det och jag är lite rädd att jag just nu skyndar lite för fort.
”Slow down and enjoy life. It’s not only the scenery you miss by going to fast – you also miss the sense of where you are going and why”. – Eddie Cantor
