En stund av tillit

Vi har passerat mitten av mars. Alla vårtecken utom sädesärlorna är på plats. Dagarna nära på glider mig ur händerna fast jag anser mig skynda långsamt. Fortfarande lyser några vita snöfläckar på skuggiga platser. Så fröken Vi är nöjd. Hon rullar sig noggrant och njutningsfullt. I går rullade hon ner i diket i bara farten. Garanterat kommer hon att sakna snön när den försvinner. Men hon lär nog bli den ende i vår flock att göra det. Vi andra vill ha gröna gräsytor och behagliga badtemperaturer nu.

På morgonens promenad lyckades jag med konststycket att snubbla över en gren och ramla handlöst. Så fort och snabbt att jag slog ansiktet mot marken. Som tur var föll jag på mossbeklädd skogsmark utan stenar så jag slog mig inte. Men lite omtumlad låg jag kvar på marken en stund tills tillvaron slutade snurra runt mig. Det tog inte många sekunder förrän fröken Vi slöt upp och lade sig tillrätta tätt in till min vänstra sida. Den flamsiga, glada goldentiken som inte brukar vara sen att ta tillfället att studsa likt en känguru runt den som befinner sig på marknivå blev plötsligt allvarsam och beskyddande. Jag genomfors av en stunds vördnad över hennes fullständiga tillit. Det ska vara en golden till det tänkte jag medan jag låg med näsan i mossan och kände den den lugna hundkroppen bredvid mig. Annat var det med labradoren som ogenerat fortsatte med sina egna upptåg i naturen. Antingen struntade hon fullkomligt i mig eller la hon inte ens märke till att jag föll? Kan hända var hon helt förvissad om att jag klarade mig utmärkt utan hennes hjälp precis så som hon vet att hon själv klarar sig ensam ett bra tag, eller lämnade hon lättad över ansvaret till Vi? Hur som helst kändes det bra att ha en trofast trygg golden vid sidan medan jag konstaterade att inget var brutet eller trasigt och kravlade mig upp igen.

Baby Till fortsätter växa och utvecklas. Vi har tränat lite mer sitt på placeboarden. För att vi båda finner det kul och för att jag fascineras över hur en så liten valp ka förstå vad jag vill. Till är intensivare nu än tidigare, som sig bör med valpar i tillväxt, och jag kan inte lika säkert ställa klockan efter henne längre. Hon mer vaken nu helt enkelt. Kräver mindre sömn för att bli fulladdad och mer aktivitet för att bli urladdad. Vi hade lite olika åsikt om inkallningens betydelse för några dagar sedan med då baby Till utan bekymmer kunde tänka sig att kika under lugg och gå åt andra hållet i stället för att följa mig. Eller gå bort från dörren i stället för mot den när vi skulle gå tillbaka in efter att ha kissat en skvätt på gräsmattan. Så det har vi fått tillfälle att jobba lite med och vända rätt igen. Vissa regler är ovillkorliga i vår flock även för små valpar. Att inte springa baklänges är en sådan sak och att inte bitas i ansiktet är en annan. När det gäller sådant beviljas man inget undantag hur söt man än är. Men självklart för man massa beröm när man gör rätt. Till och med en godbit eller två med lite tur.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top