En tröst för mig att falla i
Idag var mitt morgonhumör inte på topp. Det är sällan det händer men idag var det liksom tungt att komma igång. Blötsnö utanför fönstret, en seg kropp med träningsvärk och ett sinne fyllt av tunga beslut istället för roliga idéer. Jämmer.
Men det fanns i vanlig ordning inget direkt utrymme för dåligt humör, hundarna behövde ut och jobb behövde göras så det var bara att sätta igång. I vanlig ordning hade också morgonens promenader med hundarna naturen och stillheten en smått magiks effekt för att bota dåligt humör. Hur går den ens att sura när fåglarna sjunger vår melodier och hundarna far fram över marken med glada svansar och älskar livet. Så var den där plötsligt igen, längtan efter att skriva. Den jag saknat den senaste tiden och nästan förgäves försökt frammana om kvällarna vid köksön när jag satt mig och börjat knappa på tangenterna. Som om varje ord behöver värkas fram. Jag kunde ju valt att inte göra det, valt att avstå skrivandet för att göra något annat när inspirationen inte infinner sig. Men så vet jag vad en av Sveriges musiklegender sagt om det där med att skapa musik. Att det inte blir något av om man ska vänta in rätt känsla utan det bara är till att sätta sig vid pianot och börja plinka så kommer inspirationen efter hand. Jag kör på hans linje, tänker att det är värt att pröva och att jag inte har någonting alls att förlora på att försöka. Så jag sätter mig på plats och värker fram meningarna en i taget. Ibland går det bra och andra gånger ger jag upp.
På samma sätt kan jag sakna inspirationen till hundträningen emellanåt men där vet jag att den vaknar när jag sätter igång. Så fort jag tagit en hund med ut och dess energi dansar runt mina fötter är den väckt. Jag menar, vem kan rimligen motstå det? Idag hade jag en halvtimmes lucka emellan två elever och passade på att fylla pausen med Lass Monster. Hon må vara jobbig den lilla men hon är galet rolig att träna. Så också under vårt korta pass idag. Jag får tänka mig för lite grand bara för jag glömmer bort hur ung hon faktiskt är. Det är tur med tänker jag, det där att hon är så rolig att träna för jag behöver onekligen lite ”paybacktime” med tanke på hur krävande hon stundtals kan vara i vardagen. Slottsherren liknar henne vid en mycket påfrestande papegoja som retade en katt i ett youtubeklipp han visade mig. Jag vill inte riktigt erkänna det men det finns onekligen en del likheter emellan Lass och papegojan, och då det handlar inte om färgen om jag säger så.
Lilla Till är en riktig glädjespridare hon med. Betydligt enklare att ha att gör med i vardagen än sin lillasyster, det kan eventuellt bero på att hon är ett och ett halvt år äldre men troligen mest på att hon inte är riktigt lika framfusig som lillasystern och inte heller lika oberörd av tillrättavisningar. Men samma arbetsmotor har hon, samma starka lust till apporteringen och samarbetet med mig. Det går i hundratio och lite till och det händer att det blir fort och fel men ingen är ledsen över det, allra minst lilla Till, vi gör bara om och gör rätt, eller åtminstone lite bättre än gången innan. Happy happy!
Jag har sagt det förut och säger det igen, vill du ha lite extra krydda i livet så skaffa en spaniel.
