Ett skott i mörkret
Hela dagen har det snöat och blåst på tvären. Tio nya centimeter har lagt sig ovanpå på skaren på de tio vi redan hade. Att säga att vi är insnöade är att överdriva för det är vi inte på långa håll. Men mycket snö är det. Som jag ser det just nu är det enda tråkiga med det att det ska börja regna redan i natt och fortsätta regna flera dagar efter det. Januari är mycket av väntan och vila förenat med ett visst mått rastlöshet. Jag är så sugen på att komma igång ordentligt. Sparka i gång kurssäsongen på allvar, får regelbundenhet i träningen av de egna hundarna och börja odla i köksträdgården. Att är lite för tidigt än förstås. Januari, vädret och kung Bores närvaro ska klaras av först och jag får fortsätta träna på att vila och vänta och njuta av lugnet januari ändå ger.
Fast gårdagen var inte alls så lugn som den borde. Trots januari och ledighet. Den gula valpen var möjligen lite piggare på morgonen men kräkningarna var kvar. Ännu mer oroande var att hon inte hade någon matlust alls. Den gula valpen som älskar mat över allt annat och varit nära att svälta ihjäl varje dag i sitt liv fram till nu ville inte äta. Inte ens en burk nyöppnade fiskbullar lockade och då insåg jag att vi hade en riktig kris. Efter lite övertalande petande hon i sig en åttondels fiskbulle i alla fall och jag kände mig en liten aning bättre till mods en liten stund. Kort därefter kom fiskbullebiten upp igen tillsammans med vitt skum. Då knappade jag in djursjukhuset telefonnummer i mobilen. Det finns gränser för vad min oro klarar av och risken att valpen svalt något som satt fast någonstans gjorde mig lite mer skärrad än vanligt. Hur som helst. Vi åkte dit och blev mycket vänligt mottagna av en lugn och allvarsam veterinär. Det syntes inget uppenbart stopp på röntgen och alla värden utom infektionsvärdet var bra men det var inte valpen. Så hon fick stanna kvar till kvällen för att hållas under kontroll och vätskas upp. Vad och hur hon fått i sig det som stört ut magen så illa får vi inte reda på såklart. Bara gissningar och spekulationer återstår. Oavsett. Nu är hon hemma igen och jag är så glad över det. Hon har fått aptiten tillbaka med så nu känner vi igen henne även om hon är lite smalare och lite tröttare. Magen ska startas i gång försiktigt med skonkost och tillbehör till den gula valpens förtret, men hela den processen har vi ganska god vana av vid det här laget så vi ska nog få vänt det den här gången med. Med hjälp av tålamod, skonkost och tiden.
Lyra gick hem från promenaden härom dagen igen. Fast jag inte hade springskor på mig utan de vanliga stövlarna. ”För mycket snö” sa hon tjurigt- ”och för blött i snön”. Hemma har vi mjuka fåtöljer och värme så vad gör i här undrande hon? Man måste sträva lite med menade jag, det ingår i konceptet livet. En stunds ansträngning först innan man förtjänar att landa i fåtöljen och värmen. Hon surade i alla fall. Jag som har en ängels tålamod tog med henne i koppel för sakens skull men orkade inte bogsera den tjuriga cockern så länge så jag lyfte försiktig av henne kopplet och pulsade vidare. Hon gick hem såklart. I ett kort ögonblick då jag fokuserade på något annat än den lilla svarta cockerns gestalt passade hon på. Vände på klacken och började den mödosamma promenaden hemåt igen med snöbollar i pälsen och döva öron. Dumheter med utevistelse i sådant busväder lät hon hälsa.
Busvädret fortsatte sedan dagen därpå fast med mer blåst och något torrare snö och så med den skillnaden att slottsherren var ledig från jobbet. Ska vi gå ut frågade den svarta lilla cockern då med glatt viftande svans. Helt oberörd av vädret- Sedan var hon ute både länge och väl tillsammans med slottsherren och Lad och kom hem blöt och full av snöbollar utan att ha haft en tanka på varma fåtöljer och att det skulle varit bättre att stanna inne. Mig förärade hon inte med en blick. Någonstans längst ner på hennes lista av vänner, de gränsar mot ytliga bekantskaper hamnar jag när slottsherren finns i närheten.
Jag kan inte säga annat än att Lyra är öppen och rak i sin kommunikation och om vad hon tycker i alla fall. ärlighet varar längst och det är fint att inte försöka dölja känslorna. Som tur bor det fler hundar i vår flock, som gillar mig mer bara för den jag är istället för att värdera vad jag serverar i deras skålar eller hur många praliner de fått under dagen. Relationer ser olika ut, det får man finna sig i. Som vanligt så är det so det brukar heta med ”man får vad man förtjänar”. Helt uppenbart tycker inte Lyra att jag förtjänar mer med de insatser jag gör för hennes välbefinnande gör mycket jag än anstränger mig. Jag duger fint till att serva henne när slottsherren inte är hemma eller om det kniper ordentligt men i övrigt kan jag nog kvitta för hennes del. Stundtals känns hennes ärlighet brutal. Ändå kan jag såklart inte låta bli att tycka om henne. Hon äger den lilla cockern. Mig med.
