Everything you do comes back to you. Do good! Be good!

Ledig dag. Eller ledig och ledig Obokad snarare men med en rejäl hög papper att ta tag i. Dagen börjar rätt eländigt. Trots sol från klarblå himmel idag med. Huvudvärk när jag vaknar och rävjäveln har tagit tuppen Tuppen och hans tre fina hönor. Helvete! Egentligen orkar jag inte skriva om det för jag är mest arg och ledsen. Men det är som det är och går inte att göra ogjort. Några söta rävungar ligger nog och vilar middag i skuggan någonstans, mätta och nöjda. Naturen har sin gång men den gör ont i ett människohjärta. I alla fall i mitt. Vi kan inte riktigt värja oss mot räv här, slug och listig räknar rävjäveln ut hur den ska bära sig åt trots närvaron av oss och hel flock med hundar och slår till när vi minst anar. Vi borde ha en bunker för att ha höns men vem vill ha höns så? Jämmer.

Lilla Till och Besta gör mig sällskap där jag sitter på altanen och skriver efter att ha tagit en paus från pappershögarna och hönssorgen. De tuggar på varsin Kong och försöker klura ut hur de ska komma åt innehållet på bästa sätt. Lilla Till är bra mycket tålmodigare än Besta som ger upp rätt fort och vill ha det goda serverat i skål istället. Det trots att hon haren sådan uttalad matfixering. Eller just därför kanske. Lilla Till som inte är riktigt lika noga med mat och är mer finurligt lagd ger sig inte i första taget. Hon prövar olika varianter med Kongen. Håller fast den med framtassarna, hoppar på den och släpper den i golvet. Rätt var det är lyckas det och hon får sin belöning.

Jag har påbörjat en mer disciplinerad avlämningsrutin med gula Besta nu. Kände att det var dags. Jag brukar ta det någonstans runt året. Ungefär när jag inte orkar se ”slarvet” längre och unghunden är tillräckligt ”bråkig” för att behöva styras upp. Vi har gjort vårt första gemensamma pass i det här och ska fortsätta smida på det några dagar nu. Det blir lite annorlunda med Besta, Lite annorlunda mot hur jag brukar göra, av den enkla anledning att hon tidigt visat mig att hon är extremt snabbtänkt när det gäller att räkna ut vad hon skall göra för att få en godbit. Den där matfixeringen jag talat om, den som var av hysterisk art när hon var liten men nu är under kontroll och faktiskt användningsbar.

Jag prövar jag med tänker jag. Olika tillvägagångssätt i träningen med hundarna fast egentligen handlar det kanske mer om små nyanser av skillnader anpassade för varje individ. Varje ny hund jag lär känna är en gåta jag ska försöka lösa. Så känns det. En del är lättare att klura ut än andra och med somliga känns det rent omöjligt att komma till någon sorts klarhet. Men med tiden så. Eventuellt. Jag tränar dem var och en stund varje dag. De två jag har nu. försöker komma underfund med dem och lägga upp en väl avvägd träning men tycker mest jag hoppar runt och gör lite av varje lite här och där. Jag borde verkligen bli bättre på struktur men det ligger inte riktigt för mig. Inte på det sättet. Jag tröstar mig med att jag vet väldigt många skickliga djurtränare som får till det väldigt bra utan inrutad struktur och träningsscheman. Det känns befriande att tänka på dem, att det uppenbarligen går bra ändå. En hel del gör jag förmodligen med struktur utan att jag tänker på det nämnvärt med. En övergripande plan att hålla fast vid befinner sig någonstans i mitt bakhuvud. Den är bara inte nerskrivning i punktform på papper och syns inte på ”to-do” listan. Den existerar ändå. Planen för att bygga starka linjer i vatten längs med land är en sådan. En tydlig struktur jag jobbar efter i flera steg. Hundarna brukar bli säkra på det efter den den stegvisa stundtals lite envisa träningen. Jag fick chansen att pröva fröken Vi och svarta Min vid ett annat vatten än vårt vanliga en dag. Det är något av det mest intressanta, att se om vi tränat tillräckligt bra för att det ska hålla i nya miljö. Det gjorde det. Linjen i sig var väl inget revolutionerande men ändå ett bra kvitto på att hundarna lärt det jag avsett. Jag kan väl inte dra några slutsatser om det efter ett par enstaka tillfällen i nya vatten förstås men jag tillåter mig tro på det och att känna mig duktig och nöjd med resultatet. Någon gång måste man väl tillåta sig det med tänker jag. Klappa sig själv på axeln för väl utfört arbete och vara nöjd. Det känns lite extra bra när man gjort det alldeles själv med. Vare sig det gäller att träna en hund, snickra en bänk eller skörda egenhändigt med omsorg odlad spenat. Såklart är det skönt att lyxa till det lite ibland också, en annan sorts lyx, och köpa färdigt. Eller som när jag lånar Lakrits och åker snålskjuts men en begåvad hund väl tränad av en man som vet vad han gör. Det är fint. Men allt har väl sin tjusning tänker jag. Och sina vedermödor. Vi reder oss nog oavsett. Jag reder mig nog.