Forever young

Jag häller upp ett glas vin efter avslutad arbetsdag och kvällspromenad med hundarna och slottsherren. Det är ju ändå lördag. I stereon spelas åttiotalsklassiker. Förmodligen är det ett tecken på att man börjar bli gammal, sentimental och nostalgisk när man gärna lyssnar på sådant man känner igen. ”Forever young” med Alphaville rullar in ett efter ett tag. Jag minns hur gräsligt bra jag tyckte låten var då, för si så där trettiosju år sedan. Hur är det möjligt tänker jag. Hur är det det möjligt att så många år gott sedan dess. Jag tycker fortfarande Forever young är bra såklart, det är kopplad till många positiva minnen, men när jag lyssnar nu inser jag att jag nog aldrig lyssnat ordentligt på texten förut. Hur har jag kunnat missa det undrar jag? Kanske beror det på att jag ändrat mig med tiden. Att jag som trettonåring tyckte att melodin var det viktigaste och att jag nu lägger så mycket större vikt vid texterna och dess innebörd. Förmodligen är det precis i sin ordning att det är så. Precis i sin ordning.

Egentligen är det så med hundar och hundträningen med. Innebörden i det jag gör och vill med mina har ändrat innehåll till viss del. Det är en annan text nu. När jag skaffade min allra första hund var det mest för att ha hund, och drömmen var att kunna gå långa promenader längs slingriga grusvägar i höstsol och klarblå himmel. Med lös hund. Ett mål som på den tiden tedde sig nästan omöjligt att nå. Nu trettiotre år och stort antal hundar senare ser det annorlunda ut. Jag har betydligt högra ambitioner med hundarna. Jag har sedan länge hittat mitt specialområde, vet vilka hundraser jag vill jobba med och vilken typ av individ som passar mig bäst. Men jag är fortfarande ständigt nyfiken på nya områden och nya utmaningar. Hur jag kan träna något bättre, noggrannare och kommunicera bättre med hundarna. I det har jag också betydligt högre krav på både min egen och hundarnas kapacitet. En naturlig utveckling förmodar jag. Tillsammans med hundar är man faktiskt rätt mycket av forever young tänker jag. I ständiga möten med nya individer, nya relationer och träning tillsammans stannar tiden och medvetandet om ålder och hur dagarna går blir oväsentligt. Total närvaro i stunden. Jag säger som min älskade morfar sa om påminnelsen om att åren går ”ibland råkar jag gå förbi spegeln och då undrar jag vem han är, den äldre mannen som möter min blick där”. 

En annan som är forever young är goldengrabben Roffe. Tio år fyllda är han still going strong och älskar sin apporteringsuppdrag på samma sätt som han gjorde som unghund. Glad i hågen och full av hyss. Nu som då. Kan man annat än älska en sådan hund? Jag förstår att han gör sin matte gråhårig emellanåt men för oss som står bredvid och bara kan njuta av hans upptåg är han alldeles underbar. Han har en inställning till livet och träningen som jag önskar oss alla. Jävlar anamma i kombinationen med lekfullhet och bara en liten dos allvar. Visst är det väl ändå så livet ska levas tänker jag när jag låter mig charmas av den äldre goldenherren. Livsnjutare!

Jag har haft jobbdag idag igen. Kurs med tema vattenarbete mot elitklass. Första gången på länge i välkommet regn och skön svalka. Det är nog få förunnat att arbeta med sådant man verkligen brinner för och som skänker tillfredsställelse av sådant slag som det här gör för mig. Jag är en av dem tänker jag. Evigt tacksam för det. Idag var bästa Julia med som funktionär på kursdagen. Nästa generations hundtränare. Åh vad jag önskar henne lycka och välgång i drömmar och planer. Precis klar med sin utbildning är hon också på gång att starta eget företag och börja jobba som instruktör. Håll utkik och följ gärna Julia via sociala medier. Vi behöver många nya unga människor in i vår ”sport” som nu mest består av medelålders underbara människor och lika många underbara pensionärer. Lite föryngring är aldrig fel. Dessutom helt nödvändigt faktiskt.

Nu ska vi grilla lite god mat i det stilla duggregnet. Hade inte rådjuren ätit upp sockerärtorna skulle vi haft dem i grillpaketen med. Men de vill annorlunda så inga ärtor till oss men jag är övertygad om att vi överlever ändå. Tillräckligt med mat har vi med. I överflöd faktiskt. Men lite förargligt är det ändå. Överhuvudtaget går det trögt med frilandsodlingen i år. Det vill inte riktigt komma igång och det som väl har kommit igång har retligt nog blivit uppätit av någon obehörig. Varför det gått så trögt vet jag egentligen inte (förutom det som blivit uppätet) men kanske beror det på att jag fokuserat på det som växer i växthuset. För där växer det rejält och går enligt plan. Snart är de första tomaterna mogna. Inget gör sig av sig självt som bekant. Inte växtodling heller. Allt kräver sitt och eventuellt har jag för många järn i elden ibland, eller för splittrade tankar och mål. Man är ju bara människa ändå och inte så forever young som man önskar.