Gräv där du står
På kvällen kom regnet. Efterlängtat givande vatten. Luften gick lätt att andas igen när den tryckande värmen vek undan lite. Några större vattenmängder har inte kommit men det skvätter lite och vad mig anbelangar får det gärna regna hela natten. Regnet gör gott för alla nu tror jag, förutom en liten reservation för de lantbrukare som precis börjar tröska. Alltid finns det baksidor.
Slottsherren och jag har varit en gång till vid provmarken inför fredagens prov. Vi gick igenom det en sista(?) gång och åkte sedan vidare för att hämta upp dummy och skott från Ssrks lager. Det är en stor apparat att dra ett prov men ett ännu större jobb ligger på dem som med ideellt arbete lägger massa med timmar på att organisera viltinköp, hämta upp, sortera och frysa in och sedan ta emot beställningar och leverera till de olika proven. Tänk egentligen vilket stort engagemang och mycket tid många lägger för att vi ska kunna pröva våra hundar på jaktprov. Så tacksam för det!
När vi åkte hem kom vi en avfart fel och hamnade lite på avvägar och fick på så vis en liten rundtur på mindre vägar vi inte åkt tidigare. En sorts hemester faktiskt. Så spännande det är att åka nya vackra vägar och nyfiket undra vad som väntar bakom nästa krök. En riktigt fin utflykt och man bör absolut vara glad för det lilla tänker jag och menar då att finns oändligt mycket vackert och oupptäckt i vår omedelbara närhet om vi bara slår av på takten lite och öppnar ögonen. Särskilt dyrt är det inte heller. Sista sträckan hem försökte jag se våra kända vägar med samma ögon, de där upptäckande och nyfikna som faktiskt tar in och ser och inte tar för givet. Det är verkligen lätt att bli hemmablind och enkelspårig.
Det blir jag när jag tränar mina hundar med, så van vid det vanliga att jag varken ser missarna jag gör eller uppskattar hundarnas fina sidor tillräckligt väl. Det är väl vid de tillfällena som det är så oerhört nyttig och inspirerande att träna för och med andra. Så man får andras ögon på sig och samtidigt ser sig själv om och på köpet blir medveten om vad man egentligen har och vad som eventuellt kan göras bättre. Lite av gräv där du står. Göra det bästa av sig själv och hunden man har istället för att önska så mycket annat. Om några dagar ska jag och den svarta unghunden iväg på kurs tillsammans med andra. En svag känsla av julafton börjar anas, jag känner mig upprymd och förväntansfull svältfödd på eget kursdeltagande efter det långa avbrottet som följt med covid och den gula hundens långvariga sjukskrivning. Nu är det alltså äntligen dags igen, och jag behöver inte ens oroa mig för att behöva lämna återbud på grund av löp för det såg unghunden till att klara av i månadsskiftet mellan maj och juni.
Den söta svarta lilla valpen utan namn var såklart med på rundturen hon med. Till synes nöjt åkte hon i buren på övervåningen med pocketcockern som stöd på andra sidan burgallret och en tuggsena att sysselsätta sig med om det skulle behövas. Hon tog det med ro och sov eller vilade hela sträckan utan att protestera. En bra och viktigt start på bilåkandet för valpen som säkerligen kommer att spendera sätt många timmar på vägarna tillsammans med oss och flocken under kommande år. Det känns så gott när det börjar bra, när tryggheten finns där och lugnet infinner sig. Hos både valpen och mig.
