Halvvägs in januari

Jag längtar lite till våren nu. Jag gör faktiskt det. Inte för att jag har några särskilda besvär med mörkret eller kylan eller så egentligen och det är ingen brådska med vitsipporna. Det är bara det att jag tycker det räcker nu. Det räcker med vila och covidanpassningar och chockhöjda elpriser. Dieselpriserna tänker jag inte ens nämna. Nu vill jag ha vår och roliga aktiviteter och känna värmen komma smygande, helst utan att behöva tänka på varje sig covid eller ekonomin. Snart är vi där. Jag vet.

Slottsherren och jag tränade Lakrits och den unga svarta på förmiddagen. Tänk ändå att vi har sådan tur av våra hobby är av den sorten att den är  genomförbar utan restriktioner och dessutom inte kostar mycket alls. I alla fall inte så länge man tränar på hemmaplan och redan har köpt in hunden. Träningsstunderna på tu man hand med slottsherren och några av våra hundar är något av det bästa jag vet. Även om jag blir lite småsur ibland när det inte träningen går riktigt som jag tänkt när jag inte får hålla i taktpinnen själv. Det är vansinnigt nyttigt och vansinnigt irriterande på en och samma gång. Idag letade vi upp ett markavsnitt där vi inte varit särskilt ofta och som gav nya möjligheter i träningen. Den svarta och jag fick bra hjälp med markeringsarbete, enkla och dubbla och tripplar och så lite minnespunkter här och var. Jag fick tillfälle att styra upp hennes avlämningar lite, eller själva avlämningen var väl egentlige bra det var mer ingången sista metern mot mig jag behövde hantera. Den unga damen tycker nämligen det är så pass spännande när slottsherren är med, han har helt klart blivit en idol för henne, att hon helst vill kasta sig runt och sätta sig vid min sida direkt innan hon lämnat av eller rent av backa sista metern in för att inte missa om det eventuellt ska hända något nytt spännande. Hon är helt ensam om att vilja ha det på det sättet, jag är inte alls med på de noterna så det fick det blir ändring på. Till min fördel. Lakrits fick bra träning han med på den nivån som anstår en välutbildad erfaren labradorherre med silverstänk runt nosen.

Gårdagen var cockrarnas. I första hand i alla fall. Vi tog tillfället i akt för träning och spontanjakt efter säsongens sista fasaner. Fast innan det inledde vi dagen på skjutbanan tillsammans med goda vänner. Jag förvånade mig själv genom att träffa riktigt kluriga duvor mot slutet men skjuta sämre på de frångående jag brukar träffa bra, och så gladde jag mig själv genom att skjuta upp mig mot slutet istället för att gå ner mig. Det är ett framsteg om något. Utvecklingskurvan är inte spikrak om man säger så men över tid har den verkligen gått framåt och jag är mäkta nöjd över framstegen jag gjort. Fast under själva jakten efter fasanerna avstod jag bössan. Där är jag inte riktigt än känner jag. Åtminstone inte när jag ska föra hund samtidigt. En enda fågelkontakt fick vi igår trots hundarnas ihärdiga och enträgna jobbande. Å andra sidan var det en riktigt fin situation fasanen fäll för för slottsherrens bössa så jag jakten var således hundraprocentig och en fin middag bärgades. Efteråt tränade vi retrievrarna en stund och “nästansystrarna” Min och Shiv och gulliga Lillie fick nya erfarenheter i markeringsarbete över en ravin och upp på andra sidan medan de äldre hundarna fick liknande övningar fast fler uppgifter att hålla reda på.  Lad fick apportera sitt första varmvilt med då han fick pröva fasanen efter jakten. Fasanen satt som en smäck i den unga cockerns mun när sprang i full galopp tillbaka till slottsherren med sitt byte. Han delade snällt med sig även om han nog egentligen helst hade velat behålla fågeln själv en stund. Gulliga Lad!

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top