Han

Han lägger framtassarna på mitt knä och luta huvudet mot min mage. Jag klappar honom på huvudet, rättar till luggen och tittar in i hans vänliga ögon. Snart tio år har han hunnit bli min bruna vän. Femton kilo äkta cockerkärlek som trofast funnits vid min sida genom alla de åren och jag förvånas än en gång över tiden. Hur kan åren rinna fram så fort undrar jag och räknar baklänges till där jag var för tio år sedan. Samma liv fast en annan tid. Lite skämtsamt brukar vi kalla bruna Mer för hunden ”med nio liv” för han har överlevt sig själv flera gånger då jag trott jag varit nära att mista honom och dags att säga adjö. Men så har han kommit tillbaka igen, hämtat ny kraft och linkat vidare genom livet vid min sida i vardagen och på jakter. Men nu börjar linkandet bli med konstant, hans kropp är märkt efter många jaktsäsonger i kombination med sviter av tidigare sjukdomar och jag förtsår att vi kanske inte har så lång tid kvar tillsammans. Det är hårt och skoningslöst med hundars förhållandevis korta liv och jag försöker vänja mig vd tanken av att än en gång klippa av de känslomässiga banden och ta farväl. Fast inte riktigt än förstås. Vi njuter av vår samvaro ännu ett tag och har precis avrundat fredagskvällen med en promenad och ett dopp i dammen till dagen sists solstrålar. Några knott med. Faktiskt några knott trots torkan.