Hennes två skepnader

Hon är lite av Dr Jekyll och Mr Hyde den svarta labradorvalpen. Hon blir fem månader idag och benen har vuxit sig redigt långa. Oväntat foglig och lugn när hon får vara med och mingla vid jaktens början och avslut eller när helst jag hänger ett koppel på henne faktiskt. Beskedlig och behaglig. Men skenet bedrar som på så många valpar och när hon släpper hämningarna så blir hon ohämmat burdus, kraftfull, smått galen och i det närmaste okontaktbar. Jag står vid sidan om smått förfärad och tänker att det är tur jag att jag får se hennes andra sida emellanåt med. Annars är jag rädd att jag hade tvivlat. Nu tänker jag istället att hennes två skepnader kan leda till något riktigt bra, något coolt men ändå explosivt. Återstår att se till att jag formar skepnader rätt bara och håller dem i balans. På kvällen idag tog vi en sväng på fälten den långbenta svarta och jag. Jag tänkte mig att pröva några korta apporter med terrängbyte i lite ruffig terräng för att se hur hon tog sig an buskar och stenmurar och annat som var i vägen och för att se hur hon sökte och letade när dummien försvann i grönskan. Tre apporter blev det med olika terrängskiften. Valpen är som sagt något burdus och det visade sig här med då hon dundrade rätt igenom buskage och stenar så de långa benen for åt alla håll. Det var kul att se och jag gillar hennes ”action” även om jag höll andan några gånger när hon forcerade terrängen. En rustning hade förmodligen varit bra att ha. Nu sover hon sött vid mina fötter, utan skador den här gången men några blåmärken har hon säkert orsakat sig. 

Rota och jag tränade en stund tillsammans med. Fältsök i buskar och snår och trädamark för att sedan gå över in i mark med fasanvittring och fågel. När vittringen blev tydlig växlade Rota upp rätt rejält. Det var så det brände i marken där den lilla cockern gick fram och jag fick skärpa alla sinnen för att hinna med och hålla kontrollen. Några stötar blev det, på fasaner som tryckte rejält i gräset. En tryckte så bra så Rota plötsligt satt med en tuss fjädrar i munnen efter stöten då fågeln for iväg. Hoppla! Sedan sökte vi av diket bakom hundgården och där fick jag utomordentligt bra chans att stoppa den bruna cockern och ta kontroll när fasanerna sprang i markerna bara någon meter framför henne. Ett riktigt roligt träningspass tyckte både hon och jag, det är spännande när det händer något och hettar till lite grand. Nu sover hon med gott i den lilla bädden på köksgolvet och ytterligare några bra steg tillsammans mot målet är tagna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen