Here we go again

Som för att markera ledighetens slut med tydlighet vaknar jag till strilande regn. Då var vardagen här med besked och arbetsuppgifter av varierande slag tar vid. Inte mig emot. Jag lider inte av jobbångest. Inte alls. Mer tvärtemot. Men visst är det skönt att vara lite ledig emellanåt det kan jag inte sticka under stol med. Nu blir det bokföring.

Jag lyssnade på ett trevligt sommarprat igår, ett halv i alla fall jag ska fortsätta med resten senare. Det var Susanne Dahls sommarprat, studentpräst på Umeå universitet. Hon pratade om tiden och åldrande bland annat och om hur allt rusar. Efteråt läste jag en krönika med, av någon annan, om att lycka visst går att köpa för pengar. I alla fall för stunden. På ett ungefär. För mig är problemet (om det nu ens är ett problem) nästan alltid att tiden inte räcker, det handlar sällan så mycket pengarna. Tiden som rusar och som jag ständigt jagar efter för att hinna med. Det finns så mycket jag vill göra. Hinna med. Jag önskar att jag hade tilldelats en större “nöjd-gen”. En som gjorde att jag kunde ligga i hammocken en dag och njuta av det. Utan att skynda vidare. Men nu är det inte så. Den genen hoppade över mig. Jag vilar i görandet istället.

Jag funderar på vad jag skulle gjort om jag fått sådär väldigt mycket pengar. Om de plötsligt regnade ner över mig. Då skulle jag köpa mig tid. Skulle jag vilat i hammocken då? Om vad jag hade gjort om jag haft all den där tiden. Tid att förverkliga och utveckla en del av projekten jag drömmer om att starta upp. Med andra ord skulle jag jobba för jag gillar verkligen att göra det. Men jag skulle styra min tid och mina arbetsuppgifter helt själv. Prioritera sådant jag tycker är roligt. När jag tänker närmare på det är det ganska exakt det jag redan gör utan att massa pengar ramlat över mig. Så egentligen har jag inget mer att önska. Mer än tjugofyra timmar per dygn får jag inte hur mycket pengar jag än skulle ha. Tid kan inte köpas för pengar, inte på det sättet. Då tycks det oändligt mycket bättre att gräva lite extra där jag står, istället för att vänta in någon form av guldregn med tillhörande oändlig tid. Glädjas över det jag redan har.

Men jag funderar på allvar över att anlita en fönsterputsningsfirma. Den tiden skulle faktiskt jag kunna köpa mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top