Hundar vet inte hur man talar- men de kan dela din tystnad

Skön söndag igen. Utrymme för träning av egna hundar i kramsnön. Det har tagit hårt på den idag. Snön. Men träningsinspiration är det inget fel på. Den fortsätter toppa trots årstiden. Kanske för att jag har två, snart tre riktigt trevliga unga hundar att utveckla och utbilda. Stundtals blir det dessvärre lite mer åt inveckla än utveckla när jag inte riktigt är så skärpt som jag behöver i stunden men totalt sätt pekar utvecklingskurvorna stadigt uppåt. Lilla Till är bättre på att sitta still än förut. Bättre men inte så bra som jag önskar. Men inget är ju färdigt än förstås och vi har gott om träningstid i vinter och vår. Hon är däremot en jäkel på att apportera och har en så positiv inställning till det att jag inte kan låta bli att le med hela ansiktet när jag ser henne springa allt vad hon kan så snön yr. Jag gillar också hennes inställning till samarbete med mig i apporteringsträningen. Lyhörd på stopp och signaler och med på noterna. Hon är riktigt rolig att träna med andra ord, rolig att träna tillsammans med. Slottsherren och jag tränade alla fyra cockrar samtidigt idag och till vår hjälp hade vi det stora apporterna som har form av änder och fasaner med huvud och vingar och allt. Det tenderar väl att blir lite av en prylsport med sådana specialapporter men jag måste säga att de fyller sin funktion. Hundarna får nämligen jobba lite för att få bra grepp om dem, komma på hur de ska ta tag och hur de ska hantera vingar för ögonen och annat. Bland annat märker de hur svårt det blir att spinga om man apporterar en fågel i huvudet eller stjärten och och inte har så långa ben. Nyttigt och lärorikt och en bra övergång emellan vanliga apporter och vilt tänker jag. Dessutom ser det rätt festligt ut med de fågellika apporterna och jag undrar om inte träningen faktiskt blev en aning roligare för alla inblandade.

Hela hundgänget fick faktiskt träningstid idag. Förutom gulliga Lillie som tar det lugnt i tratt och Lass såklart som är för lite för den sortens träning. De två har tuggat ben tillsammans istället och Lass har följt mig på en liten ”mullerunda” i blötsnö och snår. Det finns mycket att upptäck i världen när man är fem månader och inte varit så långt bort från lyan än. Allt är nytt, spännande och intressant. Hon har hälsat på den lysande julcockern på altanen med. Omsorgsfullt nosat uppifrån och ner som om hon behövde ta redan vad det egentligen var för något. Övriga flockens hundar har nog inte lagt märke till julhunden direkt, inte som hund betraktat i alla fall. Framför allt har ingen kommit på att kissa på den än och det borde jag ge dem en guldstjärna för. Vad det gäller Lass försöker jag ge henne tjugo egna minuter varje dag. Utomhus med mig. Inte nödvändigtvis så avancerat utan mer av att umgås en stund på gräsmattan eller i hagen på baksidan. Lekfull sitt och signalträning som egentligen inte är någon regelrätt träning i mina ögon men ändå lägger grunden för det som komma skall. Samvaro och egentid. Precis om vanligt med unga hundar går det lite framåt och lite bakåt. Och det känns i en och samma stund hoppfullt och nära på oöverstigligt när jag tänker på allt hon ska läras. Ännu en hund och ännu en resa. En sorts nåd ändå, att få möjligheten. För övrigt funderar jag starkt på att skaffa en Shetlandsponny eller två och träna trick. Kanske en liten minicirkus med lilla Till och Lass och hästarna?