Hur ska det bli?
Att ha en pigg valp samtidigt som man är sjuk är ingen bra kombo. Lägger man dessutom till en tik i höglöp och tre hanhundar är kombinationen om något ännu sämre. Men allt är på övergående som tur är. Febern och förkylningen kommer att ge sig, löpet gå över och valpen växa upp. Så det är bara att härda ut och vara glad över att livet faktiskt är riktigt bra trots de små störningarna.
På köksgolvet är det brottingsmatch. Baby Till brottas brutalt med Lad medan Lad mest försöker undkomma den galna valpen. Han har inte tid idag. När han nu inte får vara med Lillie som höglöper så vill han vara med Slottsherren, i fred. Det begriper såklart inte valpen överhuvudtaget. Frustrationen är ett faktum. På alla håll. Hos valpen för att hon inte får igång Lad, hos Lad för han inte har tid med en jobbig lillasyster och hos mig för att näsan är så täppt att jag knappt får luft till att säga till hundarna att lugna ner sig. På övergående som sagt. Alltihop. Ute har våren kommit tillbaka. Den smygstartade lite i dag igen med sol, några plusgrader till efter att morgonens frost gett med sig och årets första vitsippa. Bofinkar har jag sett med. Jag önskar att våren kommit för att stanna för det räcker med snö och frostnätter nu. Det är nog.
Det får vara nog med skadade hundar med tänker jag och tittar bekymrat på Lakrits som har ont igen. Det är en haltande skara vi har då de tre äldsta hundarna, som för övrigt inte är sådär supergamla, dras med krämpor av olika slag. Det är väl ofta så för medelålders elitidrottare i och för sig men det är trist oavsett. Vi masserar, stretchar, motionerar, ger antiinflammatoriskt och bygger upp för att det sedan ska gå ner igen. Det vill liksom inte riktigt rätta till sig. Kanske är det inte så konstigt för hundar åldras sju gånger så fort som oss och alla drar vi väl på oss lite skador och andra krämpor efterhand? Särskilt när man är i övre medelåldern eller pensionsåldern som ett par av hundarna är. Hur ska det bli undrar jag och inser att det är rätt orealistiskt att tro att någon av dem ska komma tillbaka till tiden innan de blev äldre och skadade. Själv blir jag inte heller tjugofem igen. Den tiden är förbi. Såklart finns det ingen som kan ge mig svar på mina frågor lika lite som att någon kan säga hur stor rymden är. Bara tiden kan utvisa. I hundarnas fall åtminstone, vad det gäller rymden tvivlar jag på att vi någonsin får svar. När mina funderingar går som djupast pockar baby Till på min uppmärksamhet. ”Bajsnödig” säger hon och ställer sig vid grinden efter att ha kissat en skvätt på golvet och jag vet att hon menar allvar just på grund att skvätten på golvet eftersom hennes ”skitrutin” alltid inleds så. Jag släpper datorn och funderingarna och tar valpen och pappersnäsduken med mig ut i mörkret. Medan valpen gör det hon ska tittar jag upp mot stjärnhimlen och tänker att det nog är klokast att inte fundera för mycket. För det blir som det blir ändå.
