Hur skulle han kunna veta?

Så kom det. Regnet. Vräkte sig in över oss tillsammans med tio milda grader och frisk vind. Snön och julstämningen försvann lika snabbt som den kom och en aning snopet tittade jag ut över de leriga fälten igår. Det är slut på den behagliga delen av november, nu får vi ta regn och rusk och svart som natten utanför köksfönstret fast morgonen redan är här. November i sin linda. Men de milda garderna ör välkomna ändå, gör arbetslivet lite enklare och min kropp lite gladare. Fast just idag vet jag inte riktigt ändå för det ska regna och blåsa så pass mycket mitt på dagen att det känns nästan tröstlöst att hålla kurs.

Det tog tid innan det ljusnade och jag orkade inte riktigt vänta så morgonens första promenad gicks i dunkelt halvljus. Så dunkelt att jag hade svårt att avgöra om det var tre jordhögar eller något annat i åkerkanten fyrtio meter framför oss. Pal sprang fritt och var nästan framme vid jordhögarna när de plötsligt började röra på sig. Det blev en snabb inkallning och en minst lika snabb helomvändning hemåt igen när jordhögarna visade sig vara tre halvstora kultingar som jag inte ville att hundarna skull beblanda sig med. Jag såg aldrig mammagrisen men förmodligen stod hon under granarna en bit bort och jag skulle vilja tro att det var samma kultingar jag såg för ett par veckor sedan, då på betydligt mer behörigt avstånd. Det är verkligen inte ofta vi går på dem men jag gillar verkligen inte att göra det. Särskilt inte i halvmörker då jag uppenbart inte kan se skillnad på jordhögar och griskultingar.

Resten av promenaderna gick fint, inga vildsvin i sikte och inte mycket annat i diset heller faktiskt. En stor flock korpar som tycktes leka i vinden bara. Väldigt många fler än vad de brukar vara. Jag har sett det förut, hur de verkar gilla hårda vindar och ser ut att roa sig i blåsten. Nästan lite spöklikt med de många svarta fåglarna mot siluetterna av nakna trädkronorna mot den fortfarande rätt mörka himlen. Jag pysslade om fåglarna och kaninerna med, anade oråd då jag inte såg till en enda kanin men eftersom både hönor och fasaner verkade lugna var det nog ingen fara å förde ändå. Fasanerna satt uppflugna och influgna i smågranarna och hönorna höll sig mest under taket i växthusets hönsdel men trippade ändå ut för att se vad jag hade att erbjuda till frukost. Om de blev besvikna när de bara serverades ”det vanliga” så visade de åtminstone inte sitt missnöje utan pickade glatt i sig d ovanliga fröerna. Det är någon särskilt med att ha lite djur runt slottet, jag som egentligen inte skulle och inte ville ha ansvaret och allt det där har verkligen fastnat igen. I det positiva det innebär har att ha små djur runt mig. Omringad av liv. Det ger en så go och rofylld känsla. Meningsfull. Kan nog inte förklaras bättre än så. Jag tränade Pal ett pass med, vädret var annars inte så inspirerande för uteliv och hundträning men det är alltid inspirerande att umgås med Pal. Så vi tog en tur ändå. Jag prövade att lägga ut fyra linjer i en fyrkant fast i skogsterräng. Det blev mest bra men lite fel när Pal ville gena i ett hörn och springa direkt på nästa apport när han inte fann rätt rätta fort nog. Hade det varit högertecken jag tränat hade det varit väldigt snyggt utfört men nu var det ju inte det. Ett uns av olydnad smög sig in med när han inte lyssnade på inkallningen utan istället skyndande sig för att hinna hämta apporten. Nåväl, arbetslusten är precis där jag vill ha den i alla fall och han var såå stolt över att ha hittat apporten. Den felaktiga apporten i mitt tycke, men det hade han såklart ingen aning om. Apport som apport liksom.