I det stora hela

Idag hade jag en okoncentrerad och lite håglös unghund med mig ut på träning efter dagens jobb. Det svarta långbenta unghunden var inte helt på hugget tyckte jag. Kanske var hon bara lite trött?  Jag känner själv hur kyla, snö och sol suger musten ur mig fast att det är oändligt vackert och solen absolut solen ger energi också. Jag var nog inte mitt bästa jag heller lite sliten efter jobb och en rejäl promenad med slottsherren och cockrarna i snön. För ungefär sjuttioelfte gången fick jag nästan generat upplysa mig själv om att inte träna hundarna när jag är inte är på topp. Så var det med den saken och i morgon tar vi nya tag.

Jag saknar att träna tillsammans med den gule hunden något alldeles oerhört nu. Det går ingen nöd på mig alls egentligen, jag har flera hundar att träna men jag saknar oss. Vi två tillsammans. Hur många tårar har jag inte gråtit inombords över detta. Men inte utanpå, så pass stålsätter jag mig eftersom jag vill undanhålla sådana ledsamheter för den gule hunden som är lika lycklig oavsett om vi kommer till start på prov eller annat. Och så vill jag att det fortsätter. Måhända att han inte är en stjärna fullt ut den gule, det är inte jag heller, men vi har så roligt tillsammans och är så sammansvetsade. Vi känner varandra väl, nästan utan och innan fast vi både nog fortfarande kan överraska varandra en smula emellanåt. Vi vet om varandras styrkor och svagheterna har vi sedan länge accepterat. Det är väl precis så det ska vara i en god relation tänker jag. I den kombination som råder nu av hård mark, kyla och onda leder tvingas vi stå tillbaka med vår träningen och det är rent ut pisstråkigt. Totalt sett är det såklart ingen katastrof, vi har varandra kvar och både kylan och lederna kommer att rätta till sig och bli bättre. Lite begränsade just nu bara. Vi tröstar oss med vinägerchips i en skål och några hårda hundkex. Det är ändå fredag och livet är gott mot oss i det stora hela. Tveklöst.