När knoppar brister

Jag landar på stolen vid köksön med en tung skön duns. En behaglig trötthet lägger sig över axlarna när jag kopplar av och tydligen gäller det samma för slottsherren och valpen Wirre som somnat tillsammans på golvet. Smått slutkörda alla tre efter en intensiv helg med jobb och valpleveranser. Alla små har åkt nu, förutom Wirre och ett lätt vemod blandas med lättnad när vi plockar ber valphagen och tar bort toalettlådor. Åtta veckor har rasslat förbi och allt har gått i lås. Jag har fyllt i papper och chipnummer och skrivit under och kvitterat och lyckats hålla reda på vad som skulle med vilken valp i vilken pärm och till rätt ägare. Hoppas jag. En förfärlig massa fika har det blivit med för det ingår vid valpleveranser. Några rapporter har redan trillat in från de valparna som reste först i morse och så här långt verkar allt ha gått bra. För Wirres del verkar det gå utmärkt även utan syskon och mamma men han är ju kvar hemma förstås. Han har hängt ned slottsherren sedan sista syskonen åkte, introducerats för övriga flocken alla tillsammans på gräsmattan och gått sin första mullepromenad i skogen bakom boden. Han har fått börja kissa på gräsmattan med och få en liten karamell innanför dörren när ärendet är uträttat och vi gått in igen. Nu ser vi fram emot att lära känna Wirre lite mer på djupet för sådant låter sig inte riktigt göras när valparna vistas i grupp. Jag är redan smält helt för honom i vanlig ordning, väldigt dumt eftersom han inte är min valp men det var extra lätt den är gången för han är så väldigt lik min saknande gula Best som liten. Till utseendet alltså. Hur det blir till sättet vet vi inte än men den gulliga uppsynen är densamma. Och färgen.

Det här är Best som liten, valpen i inledningen är Wirre.

Förresten är julstjärnorna omplacerade nu, de har i och för sig inte kommit längre än ett par meter än men ändå. Beslutet var lätt att ta för en av valpköparna hade med sig två rosa ljuva pelargoner som passade utmärkt under de för korta tulpangardinen i köksfönstret. Pelargonerna tillsammans med tulpanerna från igår pryder nu köksfönstret och spär på vårkänslorna så de nästan går i taket tillsammans med sommartiden som kom i natt. Ikväll kommer det vara ljust nästan till halv nio och det lär bara bli bättre. Med det är pannlampstiden helt förbi till nästa gång. Fantastiskt. De ljusa kvällarna öppnar också upp för kvällskurser och andra träffar och roliga grejer. Det underlättar otroligt mycket när alla uteaktiviteter inte behöver ske före klockan fem och ger så många fler möjligheter. Men i vanlig ordning behöver jag tänka mig för en del för en alltid lika oväntad vårtrötthet brukar hänga mig i hälarna när ljuset tar fart. Irriterande men så är det. Det får mig att tänka på de här raderna i Karin Boyes dikt:

Visst gör det ont när knoppar brister

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger? ”– Karin Boye

Där har ni vårtröttheten, min och andras. Det kostar på att födas och varje vår är som en liten pånyttfödelse om inte i all sin kraft så i alla fall krävande. Efterlängtad, skör och sårbar. Jag drabbas av odlingslust med, vill städa ur växthuset och sätta fart. Pilla ner fröer och driva fram plantor och allt som hör till. Men jag håller igen de känslorna och försöker att inte ge efter. Visst ska odla lite, men bara lite och inte än. Jag ska hålla det på låg nivå i år. Prioritera hundarna som alla är i en utvecklingsfas där de behöver en hel del träning. Växthuset kan jag för all del städa ut oavsett. Så är det klart och står redo till salladsfröerna ska ner. För sallad och spenat ska jag så. Ganska snart nr jag tänker efter för det är april redan i övermorgon. Slottsherren har börjar med vårbruket också. Startat traktorn och harvat remsorna han plöjde i höstas. Där ska viltfröblandningar myllas ner en först måste det nog harvas igen och igen så vi får bort så mycket av gräsrötterna som möjligt. Vi hoppas det ska blomma nyttigt och vackert i sommar och höst, för bin, humlor och fasanerna skull. Jag funderade ju över varför fasanerna inte börjat lägga ägg för några dagar sedan med, Nu funderar jag inte längre för nu levererar de ägg på löpande band. Vi samlar på dem, äggen, så vi ska kunna lägga under en ruvsugen gammalsvensk dvärghöna när ruvlusten sätter in. Dvärghönorna fungerar utmärkt som surrogat mammor och lär de små fasankycklingarna ett och annat matnyttigt. Väldigt bra faktiskt och enklare än att föda upp med hjälp av kläckmaskin och värmelampor.

Jag har så fina, trevliga hundar att träna nu så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Flera stycken har jag med och även om Lass det tidigare monstret fortfarande kan vara obstinat ibland så pendlar vi allt mer över mot det som känns bra. Och rätt. Lass är på det hela taget en väldigt trevlig hund precis som halvsyster Till även om hon har betydligt fler rävar att plocka fram. Hon är behändig på så många plan, har en bra mentalitet som gör henne lätt att umgås med och med dit helst man behöver. Å andra sidan gör samma mentalitet att hon inte bara fogar sig och accepterar allt jag tycker och vill. Hennes ständig fråga är ”what’s in it for me?” och jag försöker varva vårt umgänge emellan att ställa krav och göda hennes ego i lagom doser. Vi tränar varandra i det här inser jag, försöker hitta en balans där både hon och jag känner oss delaktiga och nöjda. Jag försöker göra mitt yttersta för att vara den som styr träningen och bestämmer det mesta och tror verkligen jag är den som gör det. Men jag ställer mig tveksam till hur det egentligen är med den saken. Förmodligen är jag väl grundlurad. Jag tror jag kan leva med det.

Förresten, medan jag kommer ihåg. Det var officiellt workingtest i elitklass i Småland idag. Där vann Lena Bratsberg med Pals halvbror Sack(samma mamma) tvåa blev Jeanette Larsson med Bests dotter Smilla från Fågelfinnarens och trea blev Pals andra halvbror(samma mamma) tillika våra valpars pappa Widar med matte Camilla Stålhammar. Släkten är värst. Och bäst! Stort grattis allihop!