I tålamodets skola blir ingen fullärd

Det är en sådan där dag. En slaskig en. När jag öppnar dörren kikar Lyra ut på snöslasket och sedan tittar hon mig “skulle inte tro det” säger hon och vänder för att gå in igen. Sådana här dagar är gjorda för att ligga i hoprullad på en mjuk fårskinnsfäll i fåtöljen tycker Lyra. Men jag som är av den hurtigare typen och redan står startklar i dörren med stövlar och överdragskläder för att ta mig an dagen och vädret manar på henne och lovar att det är jättemysigt bara man väl kommer ut och jag påminner henne också om  att hon minnsan inte hade klagat över vädret om det varit jakt. Då tittar  hon mycket tveksamt på mig, muttrar lite och trippar sedan ut på trappan efter mig. Vädret blir faktiskt inte jättemysigt alls under promenaden fast jag mer eller mindre lovat Lyra det men hon går med i alla fall och ser till och med en smula engagerad ut. Tills vi kommer till en stor översvämning på fältet där den blöta snön förvandlats till en tjugo centimeter djup slasksjö. Där stannar hon upp och blänger intensivt på mig men jag ger inte vika. Bär henne gör jag INTE. De andra yngre hundarna tycker slasksjön är jättekul och springer fram och tillbaka så det skvätter och Mer som är äldst är som han alltid är, oberoende av vilket väder och slask som helst. Tillslut tar Lyra sats och går med höga benlyft genom slasksjön för att hänga med oss och då tycker jag genast lite synd om henne för vattnet går nästan upp till manken på henne. När hon väl tagit sig igenom är hon nöjd, eller möjligen kall, för då får hon plötsligt fart under benen och till och med lust att leka med de andra i snön en stund. När vi kommer hem igen och jag byter hundar lovar jag henne att hon ska få ligga inne resten av dagen. Det får ju ändå finnas gränser tänker jag.

Jag ger mig av i snövädret igen, den här gången på en längre runda med fröken Vi och Min. De är tillsynes oberörda av vädret, jag tror de blir särskilt obrydda eftersom de fått vänta en stund på sin promenad, avundsjuka brukar ha den effekten på dem. Riskerar man att missa något eller rent av har missat något har man inte tid att tänka på vädret när man väl får chansen så att säga. De är pigga och glada hela promenaden som de brukar, det är slaskigt och snöigt men faktiskt ganska skönt. Jag har stoppat två minidummy i jackfickan som jag smyger ut på en barmarksfläck under en gran i skogen och så får vi till några bra närsöksövningar där. Vi bygger en minnespunkt i en tät buske intill en stenmur med, en så där tät så det blir riktigt svårt att hitta apporten om man inte går “all in” i buskaget för att få fatt i vittringen. Båda tjejerna gjorde det bra, fröken Vi fick gå först och hade därmed lite större chans att finna eftersom det fanns två medan Min fick leta efter den sista och mycket riktigt fick jobba mer innan hon fann. Vid något tillfälle stannade hon upp för att be om hjälp men fortsatte snabbt självmant att leta vidare. Eftersom jag såg en svag tendens hos henne om att be om hjälp under gårdagens unghundsträning tillsammans med några vänner satsar jag nu på att stärka upp det självständiga letandet i närsöket ordentligt. Därför passade den lilla apporten i syrenbusken idag alldeles utmärkt för ändamålet.

Snöslasket till trots blev det ett par träningsvändor på eftermiddagen med. Inne i skogen i skydd från blåsten var vädret drägligt och det var inte särskilt mycket snö på marken heller. Fröken Vi fick en uppdateringsrunda på omdirigeringar till höger och vänster. Jag märker att hon inte litar fullt ut på mig där ibland, eller så vill hon bara bestämma själv? Jag tror faktiskt det kan vara en mix av båda, ibland tycker hon att hon minsann vet och blir lite stark i det medan det andra gånger tydligt syns att det handlar om en viss osäkerhet. Helt oavsett anledning och djupare analys så inser jag att vi behöver träna det mer så det gjorde vi nu. Hon tycker sådan träning är väldigt kul, hon gillar att satsa järnet, de kvicka stoppen och de snabba omdirigeringarna. Jag gillar det med men jag går inte riktigt lika lätt upp i varv som hon gör. Och det är nog tur det.

Jag har haft ett utvecklingssamtal med gulliga Lillie i snön idag med. Hon är kul den unga hunden och spar inte på krutet direkt. Kn bli hur bra som helst. Fast hon är lite bångstyrig emellanåt. Idag sprang hon sitt allra snabbaste för att komma i kapp Lakrits och när hon passerade honom bet hon honom i örat i farten så han skrek. Jag förklarade för gulliga Lillie vad jag tycker om sådana påhopp och att det inte är lämpliga alls. “Joho” sa gulliga Lillie,  tog sats och gjorde om samma sak igen. Tonåringar och tålamod tänkte jag medan jag sprang över fältet ytterligare en gång för att hejda den trotsiga slyngelns framfart medan de vuxna hundarna fortfarande hade öronen i behåll.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top