I vargtimmen

Det tog några år men idag hände det. Vi fick fixat ett draperi mellan hundrummet och den lilla butiken och en stång att hänga det på. Tanken med draperiet är flera. Det ska hindra det mesta dammet från hundarnas avdelning att leta sig in i butiken men det ska samtidigt låta värmen(eller kylan) flöda fritt mellan rummen, det ska också utgöra en lite tydligare gräns mellan hundarnas rum och butiken när vi är inne och fikar eller någon vill shoppa loss efter kurserna. Precis som vi själva behöver en tydligt markerad gräns mellan arbete och privatliv kan hundarna behöva det med känner jag. Slottsherren och jag har provhängt draperiet och det blev riktigt bra. Ombonat och fint men ändå ljust. För jag valde en ljusgrön öljettlängd vilket kanske inte var smartaste valet med tanke på smutsiga hundar och leriga stövlar. Men det är snyggt och kommer att passa till våren. Går att tvätta i maskin gör det med. Framförallt var det rea och såldes för halva priset och “money talks” mer än vanligt som det ekonomiska läget är nu  så beslutet var lätt och rätt även om färgen möjligen var lite fel. Men nu plockar vi ner det igen för så länge de två huliganvalpara bor hemma vågar jag inte ha det uppe. Deras små hajtänder har redan känt på tyget längst ner och dragit några maskor och det känns onödigt att börja så nu när vi äntligen fått tummen ur och fått ett draperi på plats.

Lite förvånad märker jag att det tunna draperiet direkt gjorde väldigt stor skillnad. Inte vad gäller dammet för det har jag inte hunnit se resultatet av än men den ombonade känslan steg med flera grader. Påtagligt. Det lär väl bli skillnad när det ljusgröna lite senare hänger där lerstänkt och dammigt, då kanske det är annat jag lär lägga märke till än den ombonande känslan. Just nu är det fin i alla fall. Och rent. Jag ska fortsätta pyssla lite i butiken idag. Förutom att inventera som skall göras varje år vid den här tiden, ska jag gå ändra lite i möblemanget och butikens syfte. Jag har vaga tankar om förändringen men inget konkret trots att jag funderat runt den under hela den här covidperioden när fikastunder och butiksbesök hamnat ur gängorna. Det blir nya tag nu. Nya men förändrade.

Astrid och Rota världens goaste pocketcocker, ett så fint tema. I ett år har pocketcockern varit på kollot som sedan rätt lång tid blivit permanent och nu är också formaliteterna på plats och hon har bytt adress och tillhörighet även på pappret. Bättre kan en liten pocketcocker inte ha det.

De två huliganerna, Kea och Kråk-Lykke har varit på en kort skogmullepromenad i regnet idag igen. Båda passade på att känna på vatten genom att traska rakt igenom alla vattenpölar vi passerade och förnärmat skaka på framtassarna när de kom på torra land igen. De har lekt lite med lilla Till, Bästa och Lad med och så har de gnagt på en benknota. Men allra mest har de gjort det valpar i deras ålder gör och behöver allra mest. Sovit. De är bra på att sova, särskilt om nätterna, trots att de är nio veckor nu har de faktiskt inte väckt oss en enda natt. Än. Det gör däremot fortfarande min gula väckarklocksvalp eftersom hon fortfarande håller på att svälta ihjäl varje tidig morgon. Men hon har i alla fall förskjutit alarmet en timme från halv fem-fem till halv sex-sex. Jag förmodar att jag borde vara glad över det framsteget istället för att beklaga mig över att även halv sex-sex är alltför tidigt. Får hon mat när hon vaknar går det åtminstone att får henne att somna om så hon sover ett par timmar till. Jag har försökt vara den hårda hundägaren med och inte så foglig. Prövat att låta henne stöka en stund för att se om hon somnar om. Det gör vissa gånger, i tio minuter eller så. Jag har också prövat att låta henne gå ut och kissa och sedan lämnat henne igen men det går inte alls. Då dör hon nästan svältdöden inom tio minuter. Sedan vet jag ju, såklart, att hon lindat mig runt sitt lillfinger och självklart hade överlevt utan mat i flera timmar utan min räddande insats och att jag skämt bort henne långt ut över gränserna. Men till saken hör också att jag själv är morgonpigg, att jag faktiskt gillar att hon väcker mig så jag kan sitta vid köksön med en kopp te och mina tankar medan dagen sakta gryr och vargtimmen passerar. Rent av dagens bästa stund för mig så det är fint att jag har en valp att skylla på när jag kliver ur sängen klockan fem på morgonen utan att egentligen behöva det.

Från wikipedia:

“Vargtimmen är ett begrepp skapat av Ingmar Bergman för filmen med samma namn, och som därefter fått sådant genomslag att det ofta förstås som betydligt äldre. I filmens förtext förklarar Bergman innebörden av ordet, så som det förstås i denna kontext:

“Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”

–IngmarBergman.

Gällande den vetenskapliga relevansen för begreppet, så har det påvisats att kroppen, i de fall då dygnsrytmen följer solens upp- och nedgång, vid fyratiden på morgonen är nedreglerad till ett minimum; blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperatur och blodtryck sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner”

2 reaktioner på ”I vargtimmen”

  1. Nu ska du få en nyårs-eloge för alla dina fina bilder, njutbara och talande. Om du vill utöka verksamheten kan du alltid bli fotograf! Men vi ser helst att du fortsätter som “vår tränare” förståss……
    Nyårs-kram till er alla i Slottet!!
    Lena m flock

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top