I’m elated
Mitt i coronakrisen har jag de senaste dagarna känt mig upprymd. Delvis beror det såklart på sol och värme men också på den fortbildning jag själv tagit del av med labradorkillarna. Ett avbrott i vardagen som gett mig en rejäl utmaning och energiboost. Att få ha egen tid med labradorerna, att få träna tillsammans (som det är det absolut roligaste vi vet), på nya marker under ledning av en riktigt bra coach har varit helt oslagbart. Efter träningen har jag varit så upprymd och inspirerad att i stort sett allt annat glömts bort och slottsherren tvingas lyssna timme ut och timme in när jag sluddrar på orden för jag har så brått med att berätta vad som hände, hur det hände, hur jag agerade, hur hundarna svarade och vad jag missade. Och så vidare. Jag sänder åter en tacksamhetens tanke över att vi har samma intresse, annars hade det nog blivit ohållbart och slottsherren fullständig uttråkad. Nu blir han på sin höjd lite uttråkad och det får ju ändå anses okej. Den gule och en svarte däremot är allt annat än uttråkade. De gillar träningen lika mycket som jag och jag tror faktiskt att de verkligen uppskattat utmaningen i övningarna och den nya terrängen. Trötta och nöjda tittar de mig i ögonen och vilar de sina huvuden mot mig efter träningspassen. Den enorma samarbetsviljan som finns hos dem gör mig rörd till tårar och smått sentimental. Det är en fantastisk upplevelse att få uppleva den och att få vara bästa kompis med ett gäng hundar. Jag önskar verkligen att alla människor får känna det någon gång. Tillhörigheten och känslan i att samarbeta med ett djur. Förmodligen finns samma känsla att uppnå i andra former i tillvaron med, i naturen och tillsammans med andra människor troligen. Vackert är det i alla fall var helst man finner känslan.
En härlig vårdag med coachen Mark, Lakrits och kompisen Marlene
Ska jag vara lite mer allvarlig runt det här med fortbildningen så är det faktiskt inte bara kul utan nyttigt med. Det är ytterst lärorikt och till en viss del nödvändigt och önskvärt eftersom jag själv jobbar med hundar och människor de flesta dagarna i veckan. Det är bra att hålla sig uppdaterad och i ständig utveckling. Lärandet är en pågående process även för den som oftast står i ”andra änden” i klassrummet så att säga. Personal anställd på andra företag åker på konferens eller utbildningsdagar emellanåt och det är väl ungefär det jag med gör på de här fortbildningstillfällena. Fast utan lyxig hotellsäng, frukostbuffe och fruktkorgar förstås. Men en hembakt ostmacka inrullad i plastfolie och en flaska vatten fungerar alldeles utmärkt när man får syssla med det som intresserar en mest och det passar särskilt bra i tider som dessa. Till nästa träningstillfälle ska jag träna på att tänka på vinden, vinden, vinden och vinden igen. Hur svårt kan det egentligen vara?
Efter en skön morgonpromenad med retrievrarna i sällskap av en grupp rådjur och ett inflygande canadagåspar vid dammen var det dags för en stunds morgonträning med Rota. Vi trasslar vidare med valpens avlämningar. Eller det inte så mycket trassel längre faktiskt, inget alls egentligen, vi snarare repeterar goda vanor så det ska bli en stabil grund. Igår fick hon följa med de övriga på promenad och sökträning. Hon gjorde det bra. Jag har av flera skäl inte låtit henne gå så många promenader gemensamt med andra hundar än. Jag vill ha fullt fokus från hennes sida och själv kunna var fullt fokuserad på henne. Möjligen är jag försiktig i överkant i det här men jag finner ingen anledning att sätta henne i situationer som hon inte är mentalt mogen att hantera än. Vi har ingen brådska och en stabil grund läggs bäst i lugn och ro. Snabba växlingar mellan ”av och på”, eller aktivitet och passivet om man hellre kallar det så, skapar ofta förväntan och frustration och det blir allt som oftast gott om sådana växlingar när det är flera hundar tillsammans. Den mentala mognaden som behövs för att kunna hantera dylika situationer inträffar onekligen vid olika åldrar med olika hundar. En del klarar det från de är ett halvår medan andra är närmare året, eller till och med kanske lite över det. Jag försöker anpassa mig efter varje hund, så jag inte skapar problem av något som kanske aldrig ens blivit ett bekymmer om jag inte haft bråttom. Ibland blir det rätt, andra gånger blir det mindre rätt. That’s life. And dogtraining.
