I’m yours, I’m yours right now

Jag funderar igen. Över hundars personligheter. Vilken väg som är rätt. Mest funderar jag över min gula valp. Förlåt unghund. Hur hon kommer att bli och så. Som hund betraktat är hon väldigt trevlig. Ljuvlig rent av. Men som hårt gående jakthund och arbetskamrat vet jag inte. Inte än i alla fall. Dagar måste komma och gå först, rätt många sådana förmodligen. Hon är lätt att ha att göra med. Okomplicerad. Rätt blyg med men kommer över det hyfsat snabbt. Det blir nog bra.

Jag läser om folk med briljanta hundar som menar att de märkte redan när hunden var sex månader att den var något extra. Att det visste att hunden skulle bli en stjärna. Jag undrar om det är en efterkonstruktion? Eller om jag missat något väsentligt när det gäller att se eventuell stjärnstatus hos en hund? Jag ser mest tvivel. Eller har jag enbart hundar utan briljanta förutsättningar?  Måhända kan det också bero på att jag varken vill eller kan ta ut något i förskott. För det är för tidigt. Därför undrar jag om det är en efterkonstruktion? Något man uttalar när man redan har facit. Däremot kan känslan för hunden vara alldeles rätt redan är riktigt små. Den där ”tycka om med hela hjärtat känslan”. En del valpar kliver bara in och tar den platsen per omgående. Har den förmågan. Rakt in i hjärtat. Jag tror, helt utan vetenskapliga belägg utan mer på det filosofiska planet, att de valparna har större chans att bli briljanta. Det har nog något med matchning att göra. Personkemi som stämmer. Det tror jag eventuellt man kan känna när valpen är runt sex månader. Och ”the perfect match” kan väl ändå inte bli annat än briljant?

Hur det blir med den gula valpen återstår att se. Känslan är där. Den rätta. Kanske kan min ”late bloomer” visa sig blomma ut för fullt sinom tid? Eller inte men då kommer jag att tycka om henne ändå. Just nu är hon mest bara söt och oerhört klumpig. Och jag tvivlande och otålig som så många gånger förr. Sedan är det förstås en annan del med. På vägen mot en brilliant hund. Relationen. Alltså jag och min egen del i den för där är alltid hunden oskyldig på något vis men som människa däremot är jag alltid medskyldig i alla mina relationer. Huvudskyldig i ett sådant här fall skulle jag vilja påstå. Känner ni bördan?

Från ett övergångsställe i en annan del av världen där jag inte befinner mig men budskapet är väl trots det ändå att anse som klockrent?

Det är något som inte riktigt stämmer ikväll. Cockerdrottningen ligger vid mina fötter istället för någon av de yngre. Hon har rullat ihop sig i bädden ovanpå mina Birkenstock som låg där först. Det verkar inte bekomma henne alls. En enkel massage kanske? Hon ligger där och fiser och rapar korv och verkar nöjd. Innan hon la sig tillrätta där prövade hon att nå några korvbitar jag lagt på köksbänken. Hon var inte ens diskret. Trots att jag var i köket. Det är tur att hon är kort i rocken nu när det så uppenbart visar sig att hon är gränslös. För hon nådde inte korven och jag kunde med myndig röst fråga vad i hela världen hon höll på med. Så himla tråkigt med dålig stämning i köket en fredagskväll tyckte både hon och jag. När hon lommade iväg lockade jag på henne igen. Gav henne en korvbit. Oerhört opedagogiskt. Men wtf det är ju ändå fredagskväll och jag är precis som den gula valpen mer för kaos än ordning. Lite lagom kaos kan jag på medelålders vis tillåta mig efter att räkningarna är betalda, arbetsveckan i det närmaste avklarad, huset städat och middagen intagen. Hon pustar lite Lyra. Kanske är mina tofflor i vägen för hennes välbefinnande i alla fall? Jag böjer mig ner och plockar bort dem. Såklart.

Innan jobbet idag tränade jag den svarta hunden och fröken Vi. Promenaden fick bli ett träningspass och jag valde bort x antal steg på stegräknaren till förmån för vår mentala hälsa. Jag tror det var ett bra beslut men jag irriterar mig över de förlorade stegen. Vem uppfann egentligen stegräknaren? Vilket idiotiskt stressande påfund. Ännu mer prestation. Innan stegräknaren blev jag inte stressad över förlorade steg. För jag visste ju inte ens att jag förlorat dem. Jag förespråkar fortfarande ”lyckligt ovetande” men kan inte låta bli att kolla antal steg. Den mentala hälsan fick sig ett lyft i alla fall. Vi har så kul när vi tränar! Jag la ut områden i terrängen, på nya platser genom olika terrängskiften. Hundarna var med och såg fast från helt fel håll. Vi gick runt och omvägar och gjorde lite annat och gick tillbaka. Kastade några störningar och jobbade in linjerna med kraft och styrka och ett härligt självförtroende. Måhända lär man allra mest av felen man gör men jag föredrar trotsa det att samla många rätt och en go känsla. Det gjorde vi idag.