Inget är omöjligt…eller?
Snön lägger sig som ett mjukt isolerande duntäcke över marken och det blir tyst och stilla. Magiskt vackert denna första dag på det nya träningsåret. Nu blir det ungefär åtta månader innan det är dags för fågeljakt igen. Det känns långt till dess just nu men tiden brukar ha en sällsynt förmåga att gå fort. Kanske är det tur att det är närmare åtta månader dit för jag behöver all den där tiden för att träna hundarna i form igen. Den fysiska formen är utan tvekan mycket god och det självständiga arbetet är starkt. Det är det andra vi behöver jobba på och det ska vi med glädje göra. Förhoppningsvis blir det rätsida på pandemin så vi kan komma ut och känna oss för på något prov med. Pandemin med tillhörande begränsningar har varat länge nu och tillsammans med vintern tycker jag det börjar kännas lite trögt. Jag gillar vinter, visst gör jag, men rastlösheten börjar komma krypande och det är svårt att finna den där riktiga motivationen i träningen. Jag drömmer mig lätt bort till surdegsbageri och husrenoveringar istället men antecknar dem raskt längst upp på listan för ”not do to”. Vis av erfarenhet och många vintrar vet jag att jag kommer att ha fullt upp och vara helt tillfreds så snart våren knackar på och verksamheten kan komma igång ordentligt. Jag ska bara ta mig dit med förståndet i behåll tänker jag när jag blickar ut över den snötyngda perennrabatten.
Den gula labradoren medicinerar sedan rätt lång tid tillbaka. En låg underhållsdos för att hålla hans leder i schack. Varje kväll strax innan vi går och lägger oss får han en ostskiva med tabletten i. Självklart får hans kompisar också en ostskiva. För rättvisans skull. Jag knäpper loss en tablett ur plasten i tablettkartan och har genast sju hundar runt fötterna. Sju hundar som sekunden innan sov i stort sett utslagna i sina bäddar vaknar direkt av det lilla knäppande plastljudet. Med hjälp av en medicinkarta och några ostskivor har vi skapat en tvärsäker inkallning i bara farten. Efter att i ett och halvt års tid hört ljudet och belönats med ostskivan är inkallning väl förankrad. Positiv förstärkning i kubik. Repetition är kunskapens moder. Nu återstår bara att omvandla inkallningen från medicinkartan till visselpipan. Inget är omöjligt som Gunde säger.
På vinterkvällarna tragglar jag vidare med att lära Rota att sitta. Med Gunde i åtanke då med. Tänk att något så banalt som ett vanligt sitt kan orsaka så mycket huvudbry. Agility tänker jag när Gundes ord känns alltför avlägsna, jag får börja med agility med henne istället. Det skulle hon fullkomligt älska, hon den lilla som är smidig som en katt och totalt obehindrat rör sig på alla sorters underlag, och på agilitybanan är det skitsamma om man sitter med baken stadig förankrad mot marken eller magen i vädret. Tror jag i alla fall. Ärligt talat kan jag inga agilityregler men jag kan inte minnas att jag sett något agilitylopp där det varit nödvändigt. Frågan är vilket som blir svårast; att knäcka koden för pocketcockerns sitt eller omskola mig till agilityförare?
