Jag – en jägare?
Det är bråda tider nu. Jakt efter jakt avlöser varandra, bilen packas, packas om och packas in. Det är uppenbarligen bråda tider för fler än oss med. Någon tror sig ha fixat vinterbostad i vår bobil och en annan har omsorgsfullt packat in hundratals ekollon i skjutdörren på den andra bilen. Jag tittade med fasa på högen med ekollon som dröste ner på gruset när dörren gick upp. Ett tydligt tecken på att vintern närmar sig. Och att någon tänkt flytta in. Aldrig tidigare har någon försökt att bosätta sig i bilarna däremot har de tagit för vana att försöka flytta in slottets flesta rum, i växthuset och i stövlar som lämnats obevakade. Det finns en plats för alla men jag känner mig tvivlande till att bilarna och slottet är är rätt plats för möss. Och absolut inte mina stövlar.
I fredags eftermiddag tog slottsherren och jag med cockrarna ut på en hastigt påkommen spontanjakt. Som uppvärmning inför helgen fick de söka i kantzonerna bakom slottet och efter en fin stöt fällde slottsherren en fasantupp. En rysligt fin fasanpremiär för både oss och hundarna i kvällssolen. Lilla Rota var också med på ett hörn, hon fick söka i utvalda områden och gå fot intill mig när de andra jobbade. Jag blev glad över att se hur fint hon hanterade situationen och på ett tillsynes helt naturligt sätt följde med i händelseförloppet men fortsatt förhöll sig lugn och stadig. En bra introduktion och en fin erfarenhet för en ung spaniel tänker jag.
Igår sköt jag mitt livs första vilt. En gräsand. Jag förvånade mig själv genom att vara så neutral inför uppgiften. Situationen kändes på något märkligt sätt oanat bekväm och inga nerver kom i dallring. Skyttet var svårt, hårda vindar och höga, snabba änder är inte optimalt för en nybörjare men nu var det så förutsättningarna var så det var bara att gilla läget och kasta sig ut. Med stöd av min bästa skyttecoach fick jag in ett fullträff fram på dagen och en and packade ihop och föll till marken. Det kändes riktigt bra. Jag sköt rätt många håll i luften också, och skadsköt några änder. Det kändes inte lika bra och är inget jag är stolt över precis men jag förmodar att det är sådant man får räkna med ibland. Hålen i luften lämnade mig oberörd men de skadade änderna kändes en del. Som tur var fanns det duktiga, snabba apportörer som snabbt såg till att de skadade änderna bärgades. I övrigt tedde sig världen ungefär likadan efter mitt första fällda vilt. Inget tycktes direkt förändrat, inget omvälvande hände och några större nyare insikter om livet kom inte över mig. Jag tror att jag hade väntat mig just mer känslor. Åt alla håll. Istället kändes det osedvanligt lugnt och naturligt, som ett väntat steg i en riktning jag varit på väg mot länge. Jag tänker att det nog är precis så det är, jaktintresset har mognat fram genom åren. Det har vuxit fram tillsammans med hundarna då vi har ägnat dagar och många timmar varje år som apportörer på fågeljakter och på senare år också som spanielekipage på småviltsjakter. Så kom det då som ett naturligt steg en viss längtan efter att själv bemästra skyttet och att kunna skjuta vilt över min egen hund. Den dagen var här nu. När jag funderar lite över det nu upplever jag inte att det kom som en överraskning direkt, men ser jag tillbaka på mig själv som tjugoåring då jag ritade upp planen för min tänkta framtid så är det definitiv en överraskning. Jakt och skytte fanns faktiskt inte med på den kartan överhuvudtaget vilket kan kännas lite spännande. Livet kan ta oväntade riktningar och visst är det fint när man lyckas överraska sig själv en smula?
