Jag öppnar upp mitt fönster, slår upp min dörr

Våra tre små dvärghöns har gjort sig hemmastadda ordentligt. De delar bostad med den lilla fasanflocken och de verkar trivas utmärkt tillsammans. Flera små ägg med orange äggula levererar de varje dag och jag äter äggröra gjord av fyra ägg istället för två till lunch på dagarna. Men det är ingen som ruvar än så vi hyrde överlät några fasanägg till grannens kläckmaskin och där har nu sex små randiga fasankycklingar sett dagens ljus. Nu återstår att skydda dem från rovdjur och kråkor och från att bli blöta i dunen och drunkna i vattenskålen. Det är så roligt med djur, så trivsamt och energigivande men samtidigt förbaskat mycket ansvar, oro och känslor. Men inte skulle jag vilja vara utan dem heller. Varken djuren eller känslorna.

Maj i år alltså, nästan lite av en overklighetskänsla. Och magin bara fortsätter. Visst finns det en lite skrämmande tanke om att det här kanske är den sommaren det blir i år och att resten regnar bort men den lägger vi såklart bort till förmån för att njuta av det som är just nu. Tidiga morgnar med valp i daggvått gräs. Grillkvällar i på altanen till solen går ner, träningspass tillsammans vid någon sjö när det är för varmt och i skuggan under dagen. Trägårdssfix och omöjliga drömmar om självhushållning och månskensbönderi. Gräs att klippa, jord att plöja, slott att städa och måla och tusen borden till att förhålla sig till. Men först, hundar att träna och liv att njuta när maj bjuder oss på högtryck och sommarvärme. Resten kan vi göra en annan gång, en annan dag. Med valpen runt benen vattnar jag alla blommor igen, planterar en ny sommarplantering i en av de stora krukorna och längtar efter ett besök i en handelsträdgård dignande av sommarblommor att köpa och fylla fler krukor med. dagar fyllda med sol, blommor och hundar.

Hundarna är många här, inte riktigt lika många som blommorna som tur är men många som sagt. Flera av dem dessutom väldigt unga med allt vad det innebär men jag undrar om inte de två äldsta ändå är de mest krävande för stunden. De två har båda drabbats av en rejäl och mycket selektiv hörselnedsättning med tillhörande mycket stark lust och vilja att göra saker de själva valt i den ordning och tid de finner lämpligt. ”Ingen brådska säger de, vi kommer när vi är färdiga med det vi håller på med här”. Högst frustrerande och smått irriterande för oss men jag förmodar att de båda njuter av livet som deltidspensionär respektive hetidspensionär. De unga hundarna hålls mer i schack med hjälp av fostran och regelbundna korta träningspass så även om de är busiga och lite upproriska på tonåringars vis är de också mer mottagliga och läraktiga. Framför allt får de mer av min tid, det handlar nog mest om det egentligen. Att man får vad man förtjänar som hundägare och att relationer och träning behöver både tid och underhåll för att frodas. You get out what you put in.

Flockens två yngsta får leka en stund på morgonen under överinseende av mig så det inte går för vilt till. De har roligt de där två, de ger sig hän till leken med full kraft på lika villkor. Så mycket värt det är men en riktigt bra lekkamrat för en valp tänker jag medan jag tittar på valpens lilla svans som vispar som en propeller när han tittar på sin storasyster. Han, valpen, har vuxit till sig på de fjorton dagarna hos oss, vuxit i kläderna och blivit lite kaxigare. Försöker vara i alla fall. Han har ändrat utseende med tycker jag, fått lite mer hull på den mjuka valpkroppen och ett lite annat uttryck. Allt till sin fördel. Jag filosoferar lite runt det, att det blir så redan efter ett kort tag men en ny valp. Man öppnar sig hjärta, tar dem till sig och växer ihop och redan efter en kort tid har varje valpägare den finaste och den bästa valpen sedd ur de moderliga ögonen vi genast kopplar på. Visst är naturen fantastiskt skapad, gjord för att spela på hela vårt känsloregister och se till att vi fäster oss vid alla små oskyddade varelser som behöver vår omsorg för att ta sig an livet. Jag är redan fäst vid den här valpen. Som med alla valpar. Med tiden kanske något annat utkristalliserar sig, något som stör vår relation eller mina framtidsplaner men med små valpar är det samma varje gång, jag tar dem till mig, lägger dem nära hjärtat och fyller dem och mig med omsorg och kärlek. Naturen har ordnat det så tänker jag. I alla fall med mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen