Kärt barn

Att kärt barn har många namn har man ju hört. Vår cockerdrottning har fått ett till nu. Det senaste har hon, trots ihärdiga försök till motsatsen från vår sida, lagt på sig några extra kilon. Eller hekton kanske är mer rätt mått på en liten hund i hennes storlek. Syns gör det i alla fall och när man känner på henne har hon fått otäcka valkar i nacken. Inte har det blivit bättre av henne stora motstånd till joggingturerna heller. Nu gå hon under det nya namnet Lyra “Limpan” Larsson. Helt klart en nedgradering från cockerdrottningen men det är ändå kärleksfullt menat tröstar jag. Vi funderar som bäst nu, slottsherren och jag, på hur vi ska få “Limpan” i form till höstens jakter. Finns det någon som gör gastrit bypass på hundar? Det är såklart inte aktuellt, något sådant alternativ finns inte i det här fallet (med all respekt för gastrit bypassoperationer för behövande människor) i stället får vi lösa det den vanliga vägen. Med mindre kaloriintag och högre kaloriförbränning. Vilket i “Limpans” fall innebär en ännu mindre ranson lightfoder än tidigare och inga mer hundkex på grillkvällarna. Sedan får hon “tvångsjogga” med mig vare sig om vill eller inte. Att jogga med slottsherren är inte aktuellt eftersom han inte springer om det inte råder en uppenbar kris eller nödläge och där är vi inte riktigt än. “Limpan” är dock inte ett dugg bekymrad om sin övervikt än utan fortsätter ihärdigt tigga chips från mig medan jag skriver på laptoppen. “Skulle inte tro det”- säger jag och tittar på den bedjande cockern. Fast en bit vattenmelon kan väl ändå inte skada?

Slottsherren och jag tog två hundar till sjön för träning efter att jag haft fyra goa goldenunghundar med ägare på träning idag. Träningspasset(vårt eget) slutade i något så fånigt som tårar, från mig, eftersom jag drabbades av en fullständig “självförtroendet i botten dipp” gällande både mig och min hund. Den unga svarta och jag har en liten relationskris just nu där vi inte riktigt tror på varandra och jag har sannerligen min starkaste sida i att vara utrustad med pannben och inte tappa modet när det tar emot. Fast vid närmare analys var det såklart inte så farligt alls, tårarna torkades på slottsherrens tröjärm och livet blev rätt gott i alla fall. Även hundträningen. Jag väljer att lägga mitt missmod på trötthetskontot och kanske en släng av pms och jag vet att dippen och tårarna var högst tillfälliga. Dippen var faktiskt rent av redan på väg upp när vi kom hem igen och blev ännu bättre efter nästa träningspass, då med fröken Vi vid min sida, eftersom vi var samspelta och goldentiken kastade sig in i uppgifterna med en outtröttlig energi vilket passade mitt lite mer dämpade tillstånd.  Alla är vi olika som bekant, både hundar och människor. En del lite ivrigare och en del lite lugnare oh livet är fullt av “ups and downs” . “Life is a rollercoaster” har något sagt, eller sjungit. Och det går sannerligen upp och ner i livet med hundarna och deras träning med, särskilt såhär på fredagskvällar när tröttheten gör sig påmind hos mig. “Det är helt i sin ordning” hör jag Tomas Tranströmers ord inom mig igen. Helt i sin ordning. Tack.

Nu sitter jag på altanen i den mulna försommarkvällen och ser på när lilla Till kör kvällsrace med en dummy på gräsmattan, full fart, upp och ner  på altanen, ner och upp igen med dummyn i snöret. För säkerhets skull morrar och hon lite medan hon springer med. Kanske gör det intryck på någon och som vanligt lyckas hon charma mig. Valpar piggar onekligen upp en hel del.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top