Kill it, kill it

Jag stänger av radion och väljer bort kriget en stund. Sätter mig i biabädden på golvet, lyssnar på Phosphorescent och leker med valpen. För att vi båda behöver det. Avkopplingen och leken. Jag för att ta udden av allvaret och valpen för att hon är valp. Slottsherren matar fiskar och vårdar små yngel. Alla ska ha sitt. Lyra blänger vid grinden och tycker tillvaron tagit helt fel vändning. Det tycker jag med men av helt andra orsaker än de som rör sig i en hunds nu.

Jag inser att jag tvungen att backa på några påståenden. Baby Till har snart bott här en vecka och jag vet att jag sa att hon var i det närmaste rumsren. Det visade sig varav en sanning med modifikation för det är hon inte. Hon är väl rumsren om jag är supersnabb, inte har öppet till några andra rum än köket och förstår att hon behöver kissa varje kvart i vaket tillstånd. Det har jag hittills inte klarat av att få ihop. Men det gör mig inte så mycket alls, vi har trasor att torka med och det kommer av sig självt med tiden. Så vi stressar inte över det. När tiden är mogen ramlar det på plats och jag slipper torka pölar. Förmodligen ungefär samtidigt som en ny valp äntrar tröskeln till slottet, för det är så det varit de senaste åren. Faktiskt så många år att jag inte längre kan räkna dem. Jag vet bara att det är längesedan vi hade ett helt valpfritt år. Om det är någon att eftersträva är jag osäker på men jag måste erkänna att det räcker med valpar och unghundar för ett tag nu. När jag säger det, eller rättare sagt tänker det tittar Lad på mig med sina vackra unga cockerögon och jag begriper direkt att jag kommer att trilla dit igen. Baby Till lär garanterat inte vara slottets sista valp. Fast jag är inte alls övertygad om att slottsherren är inne på samma linje.

När valpvakten tycker att den minsta lilla valplyan passar även henne…

På kvällen är hon vild igen. Valpen. Biter mig i vaden så jag skriker högt, attackerar alla leksakerna i omgångar och gör dödsruskningar på mjukiskaninen när hon apporterat den och kastat sig upp i mitt knä. Det ska nog bli bra det här med tänker jag och ler åt henne där hon ligger mitt knä med kaninen. Tiden går fort med en valp och jag vet att hon kommer att vara stor redan innan jag vänt ryggen till. Jag kommer att sakna valptiden med henne men också älska att hon växer upp. Och det är helt i sin ordning.

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top