Knowledge is the remedy
De är som natt och dag de två hundarna jag tränar mest för tillfället. Vår golden tik Vi och den svarta unghunden Min. Det är utvecklande att träna två så olika individer parallellt. En att dämpa och en att höja men båda att älska.
Under förmiddagen tränade vi lite grunder och tecken i högt gräs. Det blev oväntat varmt i solen för att vara i slutänden av augusti så vi valde skuggan där möjligheten gavs. Fröken Vi fick sitta och titta medan jag tränade unghunden och sedan gjorde jag tvärtom. Raka skick och några sidotecken (från sitt) med den unga varvades med markeringar i gräset. För Vi lade jag till några stopp och omdirigeringar och snävare vinklar. Det finns fortfarande en tendens hos henne att fastna lite när hon ska vidare ”ut” efter ett stopp men det går allt lättare att få hål på det tycker jag. Samma låsning finns inte alls på höger och vänsterskick av någon anledning. Där är hon säker och ”vet” och är inte rädd för att chansa eller göra fel som hon blir på ”ut”. Ibland har jag uppenbara problem med att läsa det ”finstilta” hos henne, som när det gäller det här. Jag kan inte riktigt förutse när låsningen kan dyka upp, plötsligt är den där bara. Däremot blir som sagt fastkörningarna allt lättare att lösa och de blir allt färre. Det är skönt när saker och ting går åt rätt håll och när vi lärt känna varandra ett tag till ska jag nog reda ut det finstilta med.
Det fortsätter åt rätt håll med valpens mage med. Men det har tagit tid. Den söta gängliga, långbenta labradorvalpen som älskar mat var minst sagt förtvivlad det dygnet det endast serverades risavkok. Hon blev smått fanatisk och visade en tydlig mathysteri. Att få en labradorvalp att sova på fastnade mage visade sig vara något av en omöjlighet. Vid midnatt väckte hon oss och undrade om det inte var dags för frukost, klockan två väckte hon oss och undrade igen om det inte var dags för frukost och lek, klockan fyra väckte hon oss och vill ha frukost, klockan halv sex gav jag upp och gick upp och serverade henne frukost. En deciliter risavkok som hon lapade i sig med glatt viftande svans. Sedan gick hon direkt till bädden och sov två timmar men då var jag redan klarvaken. Nåväl jag väcks hellre av en hungrig valp än en av en valp med diarre så det får väl anses rätt okej ändå. Det gällde ju bara för ett dygn och jag förlorade bara ett natt av min skönhetssömn. Det är rimligen inget att klaga över.
