Learn to walk before you run
Det blev höst helt plötsligt. Så till den milda grad att det inte råder något tvivel om det fast augusti inte ens är slut. Jag får tankar om att tända en brasa, leta fram långkalsongerna och laga mustiga höstgrytor med hjortkött och svamp samtidigt som jag hoppas på fler varma dagar. Indiansommar och brittsommar och allt vad de heter är varmt välkomna. Hur jag än gör är sommaren alltid över för fort som ni vet.
Det finns uppenbara fördelar med hösten med. Intalar jag mig. I alla fall en. Den att vi får kvällarna tillbaka i slottet. De som kommer med mörkret när sommarens intensitet ger vika lite grand. Tid för ordentlig nedvarvning, varmt te och eftertanke. Fast jag skulle vilja dra en gräns just här, att skymningen kommer vid halv ni känns helt okej och är absolut hanterbart. Jag kan sträcka mig till klockan åtta med men inte halv fyra som det blir i november. Det är allt för trist och mörkt. Fast jag får väl vackert finna mig i det med om jag inte tänkt byta land och bostad efter årstiderna. Och det har jag inte.
Charmiga Ernst lämnar av en kanin till matte på veckans träningsjaktprov.
Två andjakter har fröken Vi och jag deltagit på gemensamt nu. Som team. Det går riktigt bra faktiskt, fåglarna kommer in. Men trots att vi känner varandra sedan länge är det en ovan situation att jaga tillsammans och kommunikationen på avstånd var stundtals bristfällig. Och visst saknade jag den gula labradoren och tryggheten vi två hade tillsammans under jakterna, men goldentiken och jag kommer att jobba ihop oss med tiden. Vi gör så gott vi kan med de resurser vi har för närvarande. Fröken Vi har ett par jaktsäsonger i bagaget nu och med den erfarenhet hon skaffat där visade hon mig tydligt var hennes jaktliga styrkor ligger. Hon är en fena på att få fatt i skadskjutna änder både på land och i vatten! Bland annat fick jag se henne göra ett mycket noggrant sök efter en försvunnen and i besvärlig terräng. Jag bad henne leta vid platsen där vi trodde fågeln gått ner, hon satte näsan i marken när hon fick tag i löpan, och med nosen tryckt mot backen försvann hon in i snårskogen. Efter ett par minuter kom hon stolt tillbaka med den skadade anden i ett fast grepp. Hundarbete när det är som bäst och en fågel vi aldrig hade funnit utan hund. Det är ett som är säkert. Stående applåder och ovationer från mig och andra som såg. Några dykänder bärgade hon med genom att handlöst kasta sig efter dem. Några andra kikade hon på utan att försöka gå efter. Hon har koll på vilka fåglar det är ide att lägga energi på. På goldenhundarns vis kan hon vara lite impulsiv ibland också, som när hon på väg hem över fältet med en död and i munnen passerade en stackars skadskjuten fågel som försökte rädda sig ner i vattnet. Då tog hon ett blixtsnabbt beslut trots min nästan lika blixtsnabba inkallningssignal, släppte den döda anden och kastade sig efter den skadade och fick fatt i den precis som den nådde strandkanten. Mäkta stolt levererade hon den till mig innan jag snabbt skickade henne att hämta den hon lagt ifrån sig. Det var väl inte helt enligt skolboken om man säger så men rätt ”jaktsmart” och jag bestämde mig raskt för att om det är någon gång en hund ska vara olydig och byta vilt så kanske en sådan situation är en av de bättre. Den bästa rent av. Vid ett annat tillfälle skickade jag henne på en markering femtio meter rakt fram när hon gjorde en hastig manöver och svängde nittio grader efter halva sträckan och försvann in i ett buskage. Vi har som sagt en del att jobb med att jobba ihop oss i skarpt länge men vi har precis bara börjat och är någorlunda unga(en liten överdrift kanske) båda två så vi har tiden för oss. Finliret får komma efter hand. Viktigast just där och då på jakterna är att vi gör ett gott jobb för fåglarnas skull och så snabbt och effektivt som möjligt får fatt i de skadade. Och vikten av just det har fröken Vi verkligen förstått.
Jag funderar en hel del över det. Jakterna och inlärning och sådant. Hur vi kan träna våra hundar för att få dem riktigt ”jaktsmarta” och i bra balans mellan självständighet och samarbetsvilja. Det är ju någonstans det fågeljakterna går ut på när allt kommer till sin spets.. Och lyckas vi med det så har vi utmärkt dugliga jakthundar som också går alldeles utmärkt att starta på prov. Både a och b-prov om vi vill det. Problemet i träning och utbildningen är väl att hålla balansen rätt, att inte få det att vippa över i för mycket självständighet eller lyckas plocka bort självständigheten och initiativförmågan hos hunden så vi får för mycket ”samarbete”. Det sista är hyfsat lätt gjort när man tränar hundar för precision i dirigeringsarbete till exempel så det gäller att tänka sig för lite där. Vi måste får det sådär lagom. Det andra är inte särskilt svårt att få till det heller. Det obegripligt ofattbara ”lagom” som behövs i så många sammanhang behövs här med. Vi behöver få hundarna att brinna för uppgiften för att sedan glöda jämnt och starkt. Mycket av den där elden lägger vi grunden till redan i valpåldern, i leken tillsammans när vi får hundarna att tycka det är jätteroligt att leta och söka men också lika roligt att komma tillbaka och kasta sig upp i famnen. Kravlöst och helhjärtat. Brasan behöver brinna ordentligt för att det ska bli en bra glöd längre fram. Jag tittar på slottsherren när han ”jobbar” med sin valp nu, hur han får valpen med på noterna, hur intresset väcks för både det självständiga och det samarbetsvilliga. Hur bra det ser ut redan nu. Den viktiga grunden.
Jag mer eller mindre snubblade över ett äldre blogginlägg av Jens Frank för en tid sedan. Det handlar om en ”gubbe med hundkänsla och tur”. Om hur han ”grundar” sina hundar och hur mycket ”tur” han har. Sådana gubbars, och gummors, kunskap ska man ta tillvara på när man stöter på dem, förvalta och fundera över för det finns inga bättre läromästare. Jens Frank själv är bland annat docent och forskare i ekologi vid Statens lantbruksuniversitet och en del av SWDI (Swedish workindog institute). Här kommer länk till hans blogginlägg i Heddans hundcenter 5/11 2018
