Lilla ligan

I morse undrade min kompis hur ”lilla ligan” mådde. Bara bra svarade jag när jag tittade ner i poolen på de sovande grynen. Fast det är lite dåliga i magen, det är de. Men det lite hör till med småvalpar tänker jag och något ska man ju som bekant ha att oroa sig över. Konstigt vore väl annars. Lilla ligan var ett passande namn på de små tycket jag, för att skilja dem från den övriga ligan här. Vi har ju några så att säga. En retrieverliga och en cockerliga och så lilla ligan då. Nu när slottsherren bestämt att behålla en valp tänker jag att delar av cockerligan, det vill säga Lass och Till ska få axla rollen som nannys efter Vi. Hon var verkligen en supernanny vår Vi och så mån om varje ny valp som klev över slottets tröskel. Så varsamt fostrande och ömsint. Det var en av hennes tydliga roller i flocken, den vårdande. Utöver det var hon makalöst bra jakthund och massa andra bar saker med men saknade efter henne blir extra påtaglig när vi kommer till jaktdagar och till nya valpar in flocken. Vi påminns lite extra då för saknaden blir mer märkbar. Bruna Mer, flocken ålderman var också väldigt bra med valpar men inte heller han är kvar så några av de andra måste ta över. Det känns mest naturligt att det blir Lass och Till, de är lagom stora, gillar lek och kan sätta gränser. Åtminstone tror jag det. De övriga tror jag inte är så passande. Lakrits vill bara en enda sak med valpar och det är att slippa dem, Lyra fostrar med järnhand och det får vänta till valpen vuxit till sig lite, Pal är för ung och våldsam och Lillie är på samma sätt även om hon inte är ung. Lad är Kung, tycker han själv, och kungar har inte tid med valppassning de har anställda till sådant. Återstår Besta. Det skulle kunna funka alldeles utmärkt med Besta som nanny men hon hänger ofta med mig på jobbet så det passar dåligt. Så det blir Lass och Till alltså. Troligtvis världens bästa valpvakter men om det blir någon vidare fostran är nog lite tveksamt.

På frukosten lyckade jag skala mitt ägg utan att My hörde det inifrån poolen. En bedrift verkligen för Mys inkallning på äggknäckandet är oslagbar. Det lilla tunna ljudet av äggskal som krossas hör hon trots att fläkten i kaminen går och radion är på. Det säger mig något om hundars hörsel och förmåga att skilja ut ljud och det är också något jag tänker på när jag ser, och hör, hundekipage i träning. Har inte det här med högljudd handling ökat avsevärt på senare tid? Även om det uppmärksammats mycket mer på prov och tävlingar tycker jag att nivån och trycket i både röstkommandon och visselpipor ökat markant. När jag skriver högljudd handling menar jag för stunden inte röstkorrigering när något går fel utan tänker mer på hur röst och visselpipa används för att styra, och stötta, hundarna rätt. Min uppfattning är att det är betydligt mycket mer höga verbala kommando nu som dessutom används flitigt och att de inte alltid står i relation till avstånd och ljudstörningar som stark vind och annat i dirigeringsuppgifterna. Kanske har förarna full koll på det och tystnar när de väl startar på prov eller jakter, men ändå. Hundar hör och förstår bättre än så tänker jag och till syvende och sist(fast det borde komma först)behöver vi verkligen tänka på att föra hundarna så lågmält och med så små medel som möjligt för att inte skrämma fåglarna ur markerna på jakterna och det torde väl ändå vara målet för alla retrieverförare? I det sammanhanget kan också påpekas att signalen från en visselpipa alltid kommer uppfattas diskretare än rösten, det är bra att tänka lite extra på det med. Vara medveten om att det finns ett ”därför” bakom varje ”varför” och varför det finns där. Det är ju liksom inte som att någon hittat på att vi ska föra hundarna tystlåtet och med små medel bara fr att sätta en regel, det finns en praktiskt anledning, ett därför, bakom som för all del var viktigare förr när det jagades en större andel vilda fåglar och förre utsatta, halvtama. Men i alla fall. Ursprunget är viktigt att tänka på och bör inte falla i glömska till förmån för nyare hundsporter. Over and out.