Lyra the Boss

Den gula valpen blir fem månader idag. Hon sov hela natten till sin femmånadersdag. Kanske är det någon form av milstolpe här? Jag hoppas. Just nu vältrar hon sig i en av clubfåtöljerna över ett ben. jag vet inte vem som sagt till henne att det är okej att göra så. Fast år andra sidan har nog ingen sagt att hon inte får. Hon är rätt uppfinningsrik. Räds inte så mycket i miljön. Känner hon doften av något ätbart klättrar hon upp och över det som är i vägen. Om inte någon sätter stopp. Men hon är inte lika stark socialt. Där lyser en lite försiktigare sida fram och hon avvaktar lite passiv och kastar sig inte in i nya situationer och möten. Bra ändå tänker jag. Rätt vettigt när man är liten. Hon har fått träffa småvalparna med. De söker sig nyfiket till henne med viftande svansar. Valpen är förtjust och förskräckt samtidigt. Tycker det är lite otäckt när valparna myllrar runt benen men en eller två i taget är helt okej.

Sådan är hon. Den här valpen. Andra är annorlunda. Det är något som rör och berör mig mycket, hundars olikheter och vår brist att lägga märke till det. Det pratas mycket om det ändå dras många över samma kam. Samma träning och samma väntade resultat. Fast olika skolor, metoder, genvägar och omvägar. Individen borde vara i fokus, det andra är egentligen rätt oväsentligt. Hundträning handlar mycket om känsla. Om att lära känna sin hund, eller någon annans hund, på djupet och förstå dess drifter. En skulle kunna jämföra det med bollsinne. Vissa människor är födda med, har känslan i kroppen och fötterna på rätt ställe i förhållande till bollen. Andra får kämpa. En del människor har på samma sätt känslan för kommunikationen med hundar med sig från start. Andra får jobba med det. Slita sig fördärvade. Orättvist så det förslår förstås. Det fina med det är att det går att träna på. Går att träna upp förmågan. För varje timmes umgänge med hund och varje träningstimme tillsammans får vi med oss mer kunskap. Mer känsla och förståelse. Förutsatt att man är engagerad och motiverad att lära förstås. I vardagslivet också,  med tydligt uppbyggda övningar där vi steg för steg lär hunden framåt lär vi också oss själva. Känslan är svår att förmedla från en människa till en annan men du känner när den kommer. Då vet du. I den stunden du möts av hunden varma blick och den förstår vad du vill känns den. Det kan vara allt från att sitta vid ytterdörren, en cirkuskonst eller ett stopp och en sidodirigering på långt avstånd. Var än ni befinner er efter er utvecklingskurva. Om vi inte var så förbaskat resultatfixerade och stirrade oss blinda på slutmålet skulle vi se alla de små framstegen som kommer längs vägen i ett tydligare ljus med. De små delmålen olika för varje individ är värda att fira vart enda ett av dem. Ordentligt.

Lyra blänger på mig från bädden vid mina fötter. Hon struntar helt i delmål och olikheter just nu. Vi har en speciell kommunikation hon och jag. Hon är en speciell hund. Troligen är jag en speciell människa med. Cockerdrottningen Lyra är i höglöp nu och liknar mest en surtant. Hon äger. Och surar. Mestadels är vi vänner och hon kan som ingen annan titta mig rakt in i ögonen och kommunicera i djupaste samförståelse. Jag nästan vet vad hon tänker och jag övertygad om att hon vet vad jag tänker. Nästan innan jag hunnit tänka det själv. Hon har ett försprång där jag aldrig kommer i kapp. Kanske beroende på hennes fullständig närvaro medan jag är betydligt mer disträ och låter tankarna flöda. Vi kan vara så nära i vår relation hon och jag. Om inte slottsherren är hemma för då finns jag knappt i Lyras värld längre. Möjligen svävar jag lätt i ytterkanterna om jag har en skål chips eller så. Relationen jag har med Lyra är rak och rätt enkel. Vi vet båda vad vi vill och säger vad vi tycker. Rätt ut. Ibland blir vi osams, höjer rösten och svansen och låter det sedan ebba ut. Det gör det fort och sedan är vi vänner igen. I Lyrans och min relation lirkar vi inte, vi ber inte snällt och lockar inte med belöningar. Vi ger varandra en order och ser till att den åtlyds. Ungefär så. Mer rätt är förmodligen att säga att Lyra ger mig en order och jag åtlyder. Omedelbart oftast. Men det skulle jag aldrig erkänna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top