Mind your manners

Så ligger hon där på golvet vid ina fötter igen men nu sover hon inte. Istället leker hon med en bit hjorthorn, rullar hon över på rygg och håller hornbiten med framtassarna som en ekorre och plirar mot mig med sina pepparkornsögonen medan svansen slår rytmiskt i golvet. Jag gillar valpen och jag tror bestämt hon gillar mig men inget är ändå att ta för givet. Bra relationer tar tid på sig att växa fram.

Morgonen första promenad var mörk och grå. På flera håll. Begravning. En ny masskjutning i USA. Krig. Men ändå. Inuti. En strimma av starkt ljus och en stilla flämtande låga. Hopp och livslust. Så rullar sig gulliga Lillie på en vildsvinsbajs och ögonblicket är förbi. Jag drar regnluvan över huvudet, muttrar något surt och stirrar på den skitiga hunden som faktiskt ser aningen förlägen ut. Så går vi hemåt i det grå. Hemma igen är det lilla Tills tur. Hennes ljusa färg och positiva inställning drar mig med mot det hoppfulla igen. Vi får ett fint träningspass tillsammans med tonvikt på kommunikation och samförstånd och ingen vildsvinsbajs eller annan skit stör oss. Det är hösten och hon och jag och ett par rådjur och några brölande dovhjortar i bakgrunden och vi trivs.

Jag fortsätter trivas hela dagen sedan, bland hundar och människor, dirigeringar och visselpipssignaler, tillrättalägganden, beröm, korrigeringar, besvikna miner, gemenskap och applåder och aldrig någonsin smakar teet så gott som en mörk höstkväll efter en hel dag ute på gränsen till att frysa ordentligt. Tacksamt sluter jag mina kalla händer runt temuggen, drar en lättnadens suck över att inte ha några hästar att ta in för kvällen eller hemmavarande barn att hämta efter en sen fotbollsträning och jag välsignar den mörka kvällen och vilan som följer med den. Om det bara inte vore för valpen. Den som tvärtemot mig vilat inne i värmen medan jag varit ute och nu vill ha något helt annat en en lugn och stilla kväll med en temugg. Och förresten älskade jag verkligen att ha både hästar och hemmavarande barn när det begav sig men det var då och inte nu och allting har sin tid och sina fina sidor. Nu räcker det gott med en valp och för tillfället ser jag helst att den sover. För övrigt planerar jag att påbörja hennes, valpens, koppelträning vilken dag som helst. Det börjar bli nödvändigt. Än så länge har hon inte haft varken koppel eller halsband på sig för det har gått bra ändå. Men det börjar bli dags nu. Jag kan ju inte gärna fortsätta bära omkring henne överallt. Nog för att hon är liten och kommer att få fortsätta vara min minsta länge till. Men ändå. Koppel är bra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen