Mitt hjärtas lust, ditt självförsvar
Den gula valpen håller på att svälta ihjäl igen. Hon SVÄÄÄLTER låter hon meddela. För maten är en timme försenad och det är mer än vad en hungrig labradorvalp kan hantera. Men det har blivit bättre. Mycket bättre. Hon har väl märkt att hon faktiskt överlever vid det här laget. Och så är hon ju inte någon valp längre heller för den delen. Hon är unghund nu och har börjat löpa. Det sista trodde jag inte var sant när jag såg det. Min valp. Det är alltför tidigt tycker jag. Hon är ju inte ens torr bakom öronen än. Fast ett första löp vid åtta månader är inget onormalt förstås. Jag får ta det.
Jag har bänkat mig i en av fåtöljerna nu, Norgrens sköna stämma ekar ur högtalarna och hundarna har fått sin efterlängtade mat. Jag har dragit på mig en tjock ulltröja och lyft min långkalsongprydda ben och raggsocksfötter upp på fotpallen så det sträcker gott på baksidan av benen. Slottsherren stökar i köket och tillsammans hör vi ljudet av stormen Otto som drar in över fälten i mörkret. Vi(läs slottsherren)har säkrat det vi kan, lyft undan sådant som kan riskera att flyga iväg, stängt växthuset ordentligt om hönsen och hoppas att takpannorna och träden håller sig på plats. Nu myser vi inne till kaminens värme oerhört tacksamma att inte behöva spendera natten utomhus eller i en båt på öppet vatten. Det blir dyra räkor i helgen tänker jag och hopas att inte en endaste fiskare kommer på tanken att ge sig ut på havet medan stormen ryter. Det är inte bara stormen som ryter idag förresten. Jag gjorde det själv när slottsherren och jag gick ut och tränade på eftermiddagen. Röt över min hund när hon inte uppträdde som jag önskade när vi gick ut och tränade efter jobbet. Normalt sett har jag något av en ängels tålamod men det finns irriterande nog undantag. Det var varken snyggt, fint eller befogat men det var så det blev när humöret rann till. Jag är bara människa men med det i åtanke borde jag verkligen veta bättre. Efteråt fick jag dåligt samvete förstås, som jag ofta får när jag brusat upp. Till ingen nytta alls såklart. Dåligt samvete är sällan särskilt verksamt. Det är reparerat nu hur som helst, samvetet och relationen till hunden och vi avslutade fint. Sedan hann vi med två hundar till på ett kort pass (det var alls ingen uppoffring även om det kan låta så) där fröken Vi var i sitt esse och jag glad och nöjd och inte i närheten av en tillstymmelse till dåligt humör. Efter det tog vi fredag och helg. Nöjda, belåtna och tacksamma med mitt dåliga samvete och det arga undanstoppat längst in på hatthyllan någonstans. En fin dag ändå.
