Något med sättet de sa det på
Två tranor flög över oss nr vi var på väg hem från en av morgonens promenader igår och kattugglan hoar på kvällarna. Tio ägg att plocka in från hönshuset. Välkomna vårtecken. Några gula krokus blommar under det vissna riset i rabatten med. De syns knappt och det är väl därför de klarat sig alla övriga krokus som skulle blommat i hörnet med söderläge är uppätna av kaninerna. Det är så det blir med alltings baksidor och kaniner på rymmen tänker jag. Innan odlingssäsongen kommer igång ordentligt behöver vi åtgärda det om det sa var lönt att odla något alls. Tyvärr tror jag redan räven börjar hjälpa oss med det för vår stora kanin är borta sedan ett par dagar. Den var här som vanligt en eftermiddag, en kursdeltagare undrade om vi hade en tam hare i trädgården och vi stod och tittade på den en god stund medan den skuttade runt. Nästa morgon när jag kom tillbaka hen efter en promenad med ett gäng hundar meddelade de att något inte var som det brukar i backen ner mot slottet. Det var något med sättet det sa det på, något som instinktivt fick mig att tänka på räven. Och på kaninerna. Sedan den morgonen har jag inte sett den stora kaninen mer.
Den här morgonen blev det spanielmorgon. Det var i och för sig retrievermorgonen före det men det var fokus på cockrarna idag. Lass och Till och jag tog en runda runt ett av fälten och tränade sök i remisserna. Till gick som tåget. Jag fullkomligt älskar hur hon kan växla från promenad och fritt springande till koncentrerat och nära sökande. Hon sökte i fina slag utan att jag behövde använda pipan och Lass gick vid mig och tittade storögt. Hon är fortfarande ny i söksammanhang Lass och har inte vaknat helt i söket än. Helt planerat från min sida då jag vet att jag kommer få att hålla i när hon kommer på vad det handlar om. Troligen mer än en handfull. Därför jobbar jag fortfarande med grunderna och med kontrollen av den livliga lilla svarta cockern. Det är just hennes livliga temperament som ställer till det lite. Jag har svårt att hantera det. Hon missar absolut ingenting och är så snabb! Och besluten kommer så fort, hennes beslut, mina släpar dessvärre efter. Men vi tar oss. Några gånger har hon fått vara med och söka nu och idag var en av gångerna så efter att Till jobbat en stund fick hon pröva. Gick över förväntan måste jag säga. Hon gick tajt och trång och letade mest runt mina fötter och så ska jag försöka hålla det ett tag till. Igår drillade jag henne i lite stadgeövningar på gräsmattan och varje sådant pass ger resultat känner jag. Om än inte s varaktigt så det behöver upprepas med jämna mellanrum. Hon behöver ranas in och hållas inramad och jag behöver öva mer på att agera DIREKT. Lass håller mig vaken och alert och är en så skön konstrast till Besta som framstår som mycket eftertänksam och sävlig i jämförelse. Mina två andra hundar är någonstans mitt emellan dem. Så nedan jag ramar och tränar stadga och kontroll med stoppsignaler som ekar som en militärisk order över nejderna med Lass släpper jag loss och leker med Besta. Minimalt med stagdeträning, busiga bollar med snabba skick, häftiga belöningar och peppande schäferdunkar jobbar vi med nu. Det behövs lite extra av det nu för hon hänger kvar i hormondimmorna efter löpet och jag ska försöka få henne därifrån. Hon är inte snabbast i vanliga fall heller men nu är hon om något ännu osnabbare. Men omställningen alltså, för mig, den emellan att vara glad och peppig ena stunden och som en strikt överste med nästa hund. Känns betydligt enklare med mittemellan hundarna dör jag mest bara kan få vara mig själv i ordinarie utförande. Men nu är det ju ingen som lovat att det ska vara enkelt att träna hund så det är bara till att kavla upp ärmarna och anpassa sig. Om man vill få resultat.
