När orken tryter

Jag ska försöka hålla mig vaken till klockan tjugotvå sådär. Då ska slottsherren och jag gå ut i trädgården och titta i sydostlig riktning på himlen för att se planeten Mars. Det ska finnas möjlighet till det ikväll och det är nog den chansen vi får att se Mars, för nästa gång tillfället dyker upp är om hundra år så då lär vi säkerligen inte få uppleva det. Jag är inte så där väldigt intresserad av stjärnor och rymden egentligen, rymden skrämmer mig mest med det oändliga den innefattar. Men visst är det ändå en häftigt känsla att tillhöra något större ogreppbart, så ikväll ska vi titta på Mars. Bara vi inte somnar…

Hundarna tassar runt i köket, några av dem, andra har spridit ut sig över golvet och tuggar hjorthorn och benknotor eller vilar ihoprullade i någon allt för liten bädd. Bruna Mer trängs med mina fötter och Rota som tagit bädden nedanför i beslag, han vill vara närmast och helst ostörd. En svår kombination i den konkurrens som uppstår när hela flocken är i köket samtidigt. Så jag hämtar förstås en extra bädd och placerar vid mina fötter så den brune kan komma till ro. Nöjt snurrar han minst åtta varv innan han rullar ihop sig och suckar djupt.  Av välbehag vill jag hoppas. Han har jobbat hårt på jakt några dagar nu så han är absolut värd att bli lite curlad. Han verkar ha en outsinlig källa av energi att plocka fram under jaktdagarna och jag kan inte se att han mattas nämnvärt under dagen. Snarare går han bättre och starkare allt eftersom dagen går. Pigg på nya upptåg och fler uppgifter ligger han ständigt ett par steg före mig och kikar lite över axeln som för att påpeka att jag är för långsam. Men igår eftermiddag märktes det han var trött och nöjd när vi gick mot bilarna, så pass trött att han tog första bästa bil, inte våran, och hoppade in i en öppen bilbur som höll på att fyllas med labradorer. Jag sover här en stund för nu orkar jag inte gå mer verkade han vilja säga. Som tur var så var det bara fyra meter kvar till rätt bil där han kunde rulla ihop sig på mjuka fällar i värmen och få välförtjänt vila. Jag känner den jag med, tröttheten som kommer smygande efter flera dagar på jakt. Det är inte utan är man är lite sliten så vi får se hur det går med planeten Mars senare ikväll.

Brun cocker på laddning och återhämtning.

Valpen Min var nog också trött efter jakterna. Även om hon och cockersyster Rota är för små för att delta och mest minglar i pauserna så blir det mycket intryck att ta in, många skott att höra och mycket människor och nya hundar att ha kolla på. Att bo borta och sova i bobilen är också nytt för två minsta. Det verkade så idag i alla fall när jag tog Min ut på en egen liten runda på morgonen. Som att jaktdagarna tagit på energin. En något håglös valp följde mig och hon var inte särskilt sugen varken på lek eller att leta boll så vi struntade i det och tog bara en liten promenadsväng. Det verkar annorlunda nu ikväll. Batterierna har visst laddats under dagen för nu apporteras sopskyfflar genom stängda grindar, golvmoppen släpas över golvet och hon gör tappra försök att dra ner koppel som hänger på en krok på vägen. Slottsherren har haft både två och tre mindre diskussioner med henne om detta men hon fortsätter leta hyss och svänga med den glada svansen. Det är bra att det finns lite gry i henne tänker jag där jag sitter vid köksön med de två bruna cockrarna inlindade i fötterna, och bra att jag har någon som uppfostrar henne åt mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen