Om ärtors mognad och fåglars flykt
Ännu en vacker augustimorgon. Jag växlar några ord med grannen om ärtors mognad och fåglars flykt. I mossen möter jag senare älgkon med dubbelkalv. Hon står lika stadigt som vanligt och blänger på oss. Hennes kalvar gör likadant. Hundarna märker henne inte men hon har oss i vind och jag henne i synen så jag kallar in hundarna och går i en liten böj runt för att markera vår välvillighet. Hon köper det men flyttar sig inte. Jag har känt henne ett bra tag nu så jag känner mig ändå trygg med det. Vet att hon inte flyttar sig men inte heller verkar ta illa upp om vi håller oss på lämpligt avstånd. Öronen är nyfiket spetsade och blicken lugn och jag kan inte se några som helst tendenser till irritation. Men flyttar sig gör hon inte, det har hon gjort klart för längesedan och jag törs inte utmana. Har väl ingen anledning att göra det heller förstås. Det finns fler stigar att välja och plats för oss alla.
Så är då årets sista sommarläger avslutat och jag ka luta mig tillbaka en aning. Så fint vi haft det! Under det här lägret fick vi inte en enda droppe regn på oss och vädret var alldeles lagom varmt, deltagarna trevliga och sportsliga och hundarna duktiga och inga mygg hade vi heller. Det var precis lika bra som det låter och gav såklart mersmak. Men nu dröjer det förstås ett tag innan det blir sommarläger igen, men kanske kan man klämma till med ett tidigt vårläger? Vi får se. Annat stundar nu. Kurser av annat slag och jaktsäsongen tar vid. Andjaktspremiär idag och så också för oss. Det märkliga med tid infinner sig igen när vi möts på samlingen. Känslan av att förra säsongens sista andjakt var i förra veckan blandas med konstaterandet att det allt var väldigt längesedan vi sågs. Det rimmar inte alls men det är så det känns. Så längesedan och så nyss på samma gång. Det blir sorgligt nog första andjaktsäsongen för oss på flera år utan fröken Vi. Det är tomt förstås. Besta får axla hennes roll nu och gå in som heltidsapportör efter introduktionen hon fick förra året vid mästaren sida. Mästarinnans sida. Premiär i dag som sagt och hon gjorde det så bra! Jag är nöjd och glad på djupet. Och tacksam över att få följa ännu en ung hund in i jaktens värld. En hund med fina egenskaper. För det har hon verkligen. Varje gång jag upplever det här blir jag lika tagen. Liksom överraskad över allt som finns inom dem och hur de bara tycks veta vad de ska göra. Givetvis har jag grundtränat henne med, skolat henne i apporteringens grunder och förberett henne för uppgiften. Men ändå. Det där som vaknar till och bara är där när det blir på riktigt. När de förstår allvaret i situation, följer jakten koncentrerat, markerar fällda fåglar och har styrka nog att dyka efter en and som försvinner, mod att fortsätta när terrängen tar emot och förmågan att spåra en löpa av en skadad fågel och hinna i fatt. Det jag inte kan lära utan det som finns i de medfödda egenskaperna som växer fram och utvecklas i de jaktliga situationerna. Hänförd blir jag. Ärligt och innerligt. Besta gjorde så många rätt idag, löste svåra uppgifter i tuff terräng med rätt fokus trots pågående skytte. Sedan kan det hända att hon glömde lyssna på en stoppsignal eller två men jag kunde ju också låtit bli att blåsa tänker jag, eftersom hon uppenbart hade koll ändå. Premiär idag som sagt och nu väntar åtskilliga jakter innan säsongen är över. Jag hinner säkert få uppleva både olydnad och bakslag men idag var känslan på topp. Och hunden.
Ett stort antal änder senare när jakten var avslutad fick Pal också pröva att apportera en and. Väldigt spännande tyckte han inte helt oväntat. Med ett rejält tag i ena vingen bärgades anden ända in i min famn medan hans svans for som en propeller och leende spelade i hans mungipor. På nästa försök fick han ett stadig grepp mitt på anden och efter det var vi nöjda. Jag var i alla fall, han hade säkert kunna tänka sig att pröva åtskilliga gånger till men det får ju ändå finnas någon rim och ranson för en liten som honom. Lass Monster prövade med. Jag hade tänkt mig en lugn introduktionen likt den för Pal men eftersom inget är lugnt med Lass blev det såklart inte det nu heller. Hon tog anden jag lagt vid bilen i ett stadigt grepp mitt på innan jag hann säga varken bu eller bä och där satt den sedan. Som i ett skruvstäd. Lilla Till var med också så det fanns en viss konkurrens att hålla koll på. I alla fall enligt Lass som uppenbart inte tänkte riskera att behöva dela med sig. Jag för min del behöver åtminstone inte fundera över hennes viltintresse och inte heller över apporteringslusten. Däremot har jag lite att jobba med för att övertyga henne om att det går att öppna munnen och släppa taget om änder med. Olikheter igen. En del hundar behöver träning i att hålla kvar och andra i att släppa. Omgärdad av fyra unghundar har jag ständigt nya utmaningar att jobba med. Tur då att det är något av det bästa jag vet.
Namaste.
