Om stjärnorna står rätt och Guds vilja står oss bi

Vi går hem längs den slingrande grusvägen en kurskväll i veckan och längs vägen vi pratar om livet och lite av varje. Någon av kursdeltagarna berättar något om ett barnbarn och får medhåll av några andra. Att det är hög igenkänningsfaktor för många är uppenbart. Så slår det mig att jag också är en av dem nu. En av dem med barnbarn, vuxenpoäng och livserfarenhet som kallar alla människor under trettiofem unga för att jag på fullt allvar inte tror att de är en dag över tjugotvå. Men också en av dem som inte förstår att åren gått och som fortsatt inte identifiera mig varken med ordet farmor eller medelålders. Nästan motsträvigt lyssnar jag på dem som har några år kvar till pension när de berättar hur de längtar medan jag själv tycker ordet pensionär känns både skrämmande och trist. Jag har ju precis bara börjat tänker jag och känner ingen som alls längtan efter att sluta jobba. Men så har jag ganska många år kvar tills det är aktuellt med pension med, så kanske hinner jag ändra mig. Det är väl inte omöjligt alls förmodar jag. Men inte nu. Inte än.

Även om jag inte vill bli pensionär så uppskattar jag såklart lediga dagar. Som nu en ledig fredag och helg efter tre mycket trevliga och mycket intensiva arbetsdagar i värmen. Motpolerna jobb och ledighet som behövs för att jag ska uppskatta varje del i livet extra mycket. Idag har dagen flutit i väg i en fin ström av lagom. Först ytterst lite pappersarbete och sedan en rejäl morgonpromenad i skogen innan värmen slog till på allvar. Vilken makalös sommar vi har säger jag igen. Den ena högsommardagen avlöser den andra och det bara fortsätter och jag tror aldrig jag gjort slut på så mycket solskyddskräm. Efter morgonpromenaden fick vi besök av Line och Elja från Norge som äntligen kunde resa hit för ett besök efter ett långt coviduppehåll nu när vaccinering var klar och gränserna öppna igen. Elja som är från goldenkullen i höstat har hunnit bli nästan tio månader och visade sig ha blivit en duktig och motiverad ung goldentik med riktigt fin relation till sin matte. Vi bestämde på stående fot att snart ses igen så vi får möjlighet att träna mer tillsammans.

Jag har nog aldrig tidigare varit så nära att ge upp goldenuppfödningen helt som jag varit under det senaste halvåret men efter att ha träffa Elja och Line idag och efter det också träffat andra goda vänner, tillika goldenuppfödare, känner jag ändå något som mest kan liknas vid hopp gro någonstans. Kanske ska vi ge det en chans till ändå funderar jag och får medhåll av slottsherren. Vi gör nog det, fortsätter med ännu en goldenkull, prövar och ser. För ett är säkert: prövar vi inte få vi aldrig veta. 

Så har en ny liten prinsessa klivet över tröskeln till slottet. Hon kom tillsammans med sin syster i onsdags och de båda flyttade rakt in utan krusiduller. Så där underbart valpljuvliga som bara åtta veckors valpar kan vara lockade det fram en väldigt massa omsorgsbehov hos mig. Med en mjuk valp i famnen och dess varma närhet kände jag mig förvånansvärt nöjd och tillfreds. Fast en halvtimme senare hade det mer eller mindre gått över. I det avseendet känner jag mig väldigt nöjd med att vara farmor och kunna lämna över det lilla knytet till någon annan när helst jag önskar. Det kan jag göra nu med, förvisso är jag en sorts farmor eftersom den lilla prinsessan är den gule hundens barnbarn, för valpen är slottsherren nya stjärna och hans ansvar. Just nu känner jag mig väldigt nöjd med det men jag är väl som vanligt inte sämre än att jag kan ändra mig efter ett tag. Om det nu skulle vara så att slottsherren tröttnar på henne. Valpens gula syster flyttade vidare idag då hon blev upphämtad av våra goda vänner där hon ska leva sitt liv. Det var en fin mjukstart för de båda valparna att få flytta stegvis tror jag. Det är gott att ha syskon med sig i flytten och de två har verkligen funnit stöd i varandra. Flocken tar de nyinflyttade med jämnmod, några verkar inte bry sig alls, andra låtsas inte om att de finns och ytterligare någon är själaglad över nya lekkamrater (läs pocketcockern). Slottsherrens söta lilla labradorvalpen heter Dejlig i stamtavlan men han har inte riktigt bestämt vad hennes tilltalsnamn kommer att bli än. Det lutar nog åt ”Dej” men han prövar sig fram några dagar till skulle jag tro. Egentligen är det inget märkvärdigt alls med namn, man kan kalla dem vad som helst såklart och det blir bra men med en hel flock hundar kräver det ändå lite funderingar. Namnet ska vara lätt att säga men det ska framförallt inte gå att förväxla med övriga flockmedlemmars namn, för då blir det svårt. Det gör namnvalet något begränsat och kräver att man tänker både en och två gånger innan man bestämmer sig. Den lilla valpen skuttar glatt och piggt runt i slottet när systern åkt vidare mot nya äventyr men visst verkar hon sakna henne. Särskilt när hon ska vila och inte hittar systerns varma kropp att krypa ner intill. Slottsherrens knä får duga som ersättning och verkar göra det bra. Semestern för slottsherrens del kommer nog mest handa om att serva den lilla valpen och knyta an, lite jobbigt och mycket givande på en och samma gång men ack så viktiga dagar och veckor tillsammans med en ny individ. Om bara stjärnorna står rätt och guds vilja står oss bi så hoppas vi på många fina år tillsammans med den minsta lilla svarta hunden. 

Klockan är snart halv nio, valpen lägger sig tillrätta på altantrappen och vi har fortfarande tjugofyra grader varmt. Dessa sommarkvällar är oöverträffliga och jag njuter verkligen av dem. Kanske med en liten reservation ikväll för nu har det inträffat som bara inträffar när förutsättningarna är helt rätt. Myrorna svärmar! Och de täcket vår altan. Som tur är går det att styra dem med ett vitt lakan hängt över några stolar så vi slipper ha dem över oss och matbordet. Det är alldeles vanliga ytor som svärmar och blir flygmyror och inte en speciell art och det brukar vara över på några dagar. men småkryp i mat och hår är ändå inte helt välkommet.

Från Sveriges Radios naturmorgon: