Once in a blue moon

När det inte blir riktigt som man planerat…blir det ofta bra ändå.

En sådan dag hade vi idag. När planerna gick i stöpet fick vi en dag hemma istället. Dagen fylldes till största delen av hundträning. Inte helt oväntat. Vi bytte marker och terräng idag och jobbade med markeringar i mossmark och tuvor med första omgången retrievers för att sedan flytta oss till ekbacken med nästa omgång retrievers och sedan avsluta i mossen igen fast då med cockrarna. Jag var sällsynt fylld av träningsinspiration efter att ha vaknat riktigt tidigt och hunnit både lyssnat på två poddavsnitt med Peder och Lise Fredricsson och läst en bok om mental träning. Ambitiöst i överkant en söndagsmorgon möjligen men det var ju trots allt en ”extrasöndag” mitt i veckan. Jag vet inte om det var min inspiration och fokus som gav lite extra utdelning på dagens inledande träning eller om det var något annat men den gule labradoren gjorde nog sitt bästa markeringsträningspass på länge. På någonsin vill jag nästan påstå. Att den gule är lysande på markeringsarbete är inget som händer särskilt ofta. Jag borde nog köpa en lott. Goldenfröken skötte uppgifterna fint hon med. Slottsherren och jag turades om att kasta markeringar åt varandra, bytte terräng och varierade platser och upplägg. Det är väldigt fint att vara två när man tränar. Alldeles särskilt när man är ute efter att få bra markeringsträning.

Efter det tog vi den svarta ligan med oss till ekbacken. Några enkla uppgifter för unghunden och betydligt mer utmanande för Lakrits. Han fick lite att bita i och fick verkligen jobba för sina apporter och visa att han både kunde hålla i och hålla ut. Jag känner mig tillfreds med den svarta unghunden. Hon går från klarhet till klarhet och har ett mycket behagligt lugn vid sidan. Det känns bra.

Efter att ha ätit en banan i farten när vi bytte hundar var det cockrarnas tur. Då höll inte mitt humör riktigt ihop. Planen var att vi skulle vara effektiva och träna klart alla hundar innan vi tog oss ur alla vinterkläder och gick in för att äta en sen lunch. Ett dumt beslut och jag begriper inte varför jag inte lär mig. När blodsockerhalten rasar är jag långt ifrån den tålmodiga hundförare jag vill vara och passet inleddes därmed rätt kasst med en ivrig hund och kort stubin hos mig. Så dålig planering från min sida! Det här är verkligen något jag måste se till att bli bättre på framöver. Slottsherren däremot verkat kunna hålla humöret hur länge som helst bara han får kaffe emellanåt. Och en banan. Jag är smått avundsjuk. Ojämnt falla ödets lotter. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen