På toppen av förträfflighet
Dagarna springer med oss, tar oss handen och driver på med raska steg, framåt framåt. Jag försöker sätta hälarna i marken och hålla emot men det går inte så bra. Tiden gör som den vill med mig. Valparna är sex veckor sedan igår och jag vill som alltid både skynda på och hålla in utvecklingen. Sex veckors åldern på valpar är verklige en fin ålder så jag hade velat hålla dem dr en stund. Få den där tiden att lära känna dem en efter en mer på djupet. Men det är svårt i en stor syskonskara och i en ännu större flockgemenskap. Alla ska ha sitt och jag vet inte var jag ska spara in tiden någonstans. Sluta borsta tänderna skulle ge fyra minuter om dagen och om jag sover en timme mindre och äter snabbare skulle jag nog kunna få till en timme och en kvart att plussa på de fyra minuterna. Jag har för längesedan slutat stryka kläder och putsa fönster så där kan jag inte göra något mer. Men en sak slog mig idag. Jag kan av någon anledning inte längre logga in på mina sociala medier, det är något tekniskt bekymmer någonstans men jag vet inte var, och utan att jag egentligen vill erkänna det har det förmodligen sparat hyfsat många minuter åt mig. Jag är en fånge i detta mediegissel, fast jag tycker mig sköta det sunt och förnuftigt lägger jag alldeles för mycket av min tid där. Tid som oundvikligen ska plockas bort från något annat för hur jag än gör har jag som alla andra tjugofyra timmar att förvalta varje dygn. Varken mer eller mindre. Det är inte bara tiden jag är på sociala medier det handlar om heller utan också den tiden det tar mig att hitta tillbaka till rätt fokus efter avbrottet. Alla idéer som poppar igång och drar i mig efter en snabb titt på instagram till exempel. Det tar en stund att styra skutan rätt efter det.
Sex veckor igår som sagt, valparna, jag tror själva sex veckorsdagen är när de peakar och når toppen av förträfflighet. Så lagom stora, så aktiva men fortfarande hanterbara och ljuvligt söta. Sedan rusar det undan igen, betten blir hårdare, intensiteten högre och benen längre och det dröjer inte längre förrän den knubbiga valpkroppen blivit unghundsgänglig. Lika underbar då med förstås men sex veckor är någon alldeles extra. De har haft många besök i helgen, valparna. Öppna och social är de och verkar uppskatta varenda minut av uppmärksamhet och umgänge. Än så länge kanske jag ska att tillägga för man vet ju aldrig riktigt hur det blir senare. De har fått sova mycket med förstås. Vi är noga med den viktiga sömnen för de små så besöken begränsas till en viss del. Just nu pågår kvällens sista runda på köksgolvet tillsammans med oss, utan besökare, innan det är läggdags för natten. Den ljusa valpen attackerar sopborsten, två andra brottas, en springer runt presentigelkotten från igår och mamma My sköter kvällshygienen på en annan. Hon är noga med det My, att hålla rent valparna, pysslar och putsar och håller efter. Sopborsten ligger illa till nu, och de är tre på igelkotten alla med olika viljor. En annan fick fart på en liten petflaska. Det är sanslöst roligt att titta på dem och allra roligast att få se språket emellan mamma My och valparna. Rogivande och lärorikt. Hon är skicklig och gör det så snyggt med så små medel. En rasande naturkraft av envishet så utomordentligt förpackat. Fast det kanske inte handlar om skicklighet utan instinkter egentligen, men bra är hon i alla fall. I alla avseenden. Jag kommer sakna henne när hon flyttar hem om ett par veckor för hon är en oerhört behaglig och tillgiven hund som så naturligt passat in i vår vardag och berikat min tid. Men allt har sin tid som bekant och tiden med mamma My och småvalparna är snart förbi.
Det är däremot inte tiden med mina egna lite större hundar. Jösses vad jag har mycket roligt att träna med dem. Jag er fram emot det, mot ännu längre ljusa dagar och fler lediga stunder till träningen. Pal är inne i en så skön ålder och utvecklingskurva nu, framsteg och utveckling nästan varje gång jag går ut. Utmaningen, för mig, är precis som tidigare att inte gå för fort fram. Jag får passa mig noga för jag balanserar på eggen av det ibland. Så sjukt lätt att vippa fel med en entusiastiskt unghund som bara vill mer. Besta vilar sig fortsatt i forn men jag ska strax dra igång henne med lite frigörande markeringstäning igen. Kass och till tränas för vattenprovet som jag ska anmäla dem till så snart något kommer ut som inte ligger fyra timmars bilresa bort. Söket jobbar jag vidare med också. Några minuters intensivt sökande varje dag ger resultat. Ni vet, långsamt leder också framåt och minuter blir till timmar på sikt. Jag lovordar ”sniffldummyn” igen, vilken fullträff den varit speciellt för Lass träning.
