Rakt ner i kopplet

Försommarkväll på slottet. Arbetsdagen är slut, middagen uppäten och hundarna rastade. Kvällen har bara börjat men är redan på väg att ta slut. Förvånat tittar jag på klockan som närmar sig nio. Men det är klart, alla sysslor tar sin tid och kryddar man kvällsaktiviteterna med att rulla sig i rådjurspiss i en brunstgrop(inte jag men äckliga Lillie) så drar det ut på tiden innan maten kan börja lagas eftersom det måste duschas med både schampo och efter följande sköljning. Nu luktar äckliga Lillie blommigt gott av schampo. Mina händer luktar rådjurspiss. Livet som hundägare är inte rättvist alls. När tillfället att låta unghundarna apportera varmvilt dök upp helt oväntat kan man inte heller låta bli. Såklart. Nyduschade Lillie sprang på labradorers vis rätt ut till viltet greppade den varma kroppen, släppte den igen och letade efter en dummy. Somliga labradorer kräver en viss introduktion in i det nya. Som är tur är går introduceringen snabbt. Slottsherren övertygade Lillie om att det var det varma viltet han vill ha. Förmodligen helt otillåtet att apportera tänkte Lillie men gjorde ändå det han bad om. Sedan gick det på räls. Tygpåsarna var fort glömda och viltet hägrade. Unga Lad prövad med. Duktig såklart. Jag skulle tro att de båda var lite sugna på att behålla det varma bytet. Ta det till middag i stället för foderkulor i skål. Men de besinnade sig, tog sin roll som fogliga jakthundar på allvar och lämnade prydligt i från sig skattet. Det är inte alltid lätt att vara hund. Hur ska man veta? Jag tänker toppa deras mat med några extra mjuka godbitar från Ica innan vi går och lägger oss. Något extra för bra och rätt beslut ska de väl ändå ha? Så inte är det konstigt att kvällen gått undan när jag tänker efter. Överhuvudtaget går tiden fort när man har roligt och roligt vill man ju ha så vad har jag att göra annat än att gilla läget.

Jag är lite trött nu, och behagligt nöjd. Sommarens första tvådagarsläger avslutades nu i eftermiddag och jag har haft riktigt trevligt tillsammans med ett lika trevlig gäng. Vädret var med oss också, bäst möjliga försommarväder faktiskt. Intressant bara hur två olika väderzoner kunde ligga så när varandra. Under ekarna i trädgården behövdes tröja på och något varmt att dricka medan det räckte att flytta sig tio meter förbi ekarna ut i solen där det inte behövdes mer än t-shirt och gärna en kall glass eller något annat läskande. Så vi gjorde så under dagarna. Körde ett pass i solen och nästa i skugga och vind när både hundar och förare var varma tillräckligt. Varierade mellan hagmark och mossmark, land och vatten, varmt och kallt. Inom ett par kilometers avstånd har vi tillgång till flera olika terrängtyper vilket vi såg till att använda oss av. Jag skulle möjligen önska mig lite fler backar för vi har inte särskilt mycket kuperad terräng. Några fina kullar och dalgångar som nere i Brösarp hade varit fint. Men nu kan man ju inte få allt och man bör nog akta sig för att gapa efter allt för mycket kanske.

Man ska nog inte gapa efter för mycket när det gäller ens hund heller. Alla hundar har sin brister. En del fler en andra. Om vi hänger upp oss på dem. Jag är tyvärr bra på det. Mina egna brister orkar jag inte ens nämna. Det är för många. Vi måste leta förtjänster i stället. Vi är skyldiga dem det. Oss själva. Se allt det som är bra hos var och en och ta vara på det. Annars går vårt missnöje rakt ut i kopplet rätt ner i hunden. Resten kan ni tänka er. Det gör inget gott någonstans. Förgörande för ett förhållande. Jag kan inte hålla på och längta efter allt det min hund INTE har ändå tro att vi ska kunna träna med framgång tillsammans. En skärpning på det området är nödvändig. Räkna plus istället för minus. Nu!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top