Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden- Nils Ferlin

Majsol, vårvindar och valpmys lagom varvat med jobb och hundträning. Inte mig emot. Inte alls. Långa promenader varje morgon hinns också med. Det lönar sig att gå upp tidigt och det är praktiskt att inte behöva lägga tid på pendling till jobbet. Det är väl en av de absolut största fördelarna med att jobba hemifrån. Fördelar med att jobba hemifrån är många. Fast det finns nackdelar med förstås. Om man letar efter dem, hittar dem och vill erkänna dem.

Jag har startat om teckenträningen med Besta. Nu ska vi försöka sätta våra tecken ordentligt och skapa en trygghet i dem. Det har förstås varit målet hela tiden. Såklart. Men tiden har inte varit mogen för det. Ärligt talat är jag lite tveksam till om den är det nu med för Besta är som sagt lite trög i det här. Eventuellt är det jag som är trög, det tröga ligger troligen hos mig. Det är jag som inte riktigt hittat rätt nyckel till hennes inlärning. Men efter ett par bra inspirationstips härom dagen är vi ändå på gång. Det är det vanliga tänker jag. Att små detaljer kan göra stor skillnad. Till det behöver svårigheterna ökas med ett steg i taget. Jag får väl erkänna att jag tagit lite för stora kliv i varje del. Det kliven hade säkerligen fungerat med en annan hund men inte med Besta. Här talar vi väldigt små steg och många repetitioner. Jag tränar tecken med hjälp tennisbollar istället för dummie nu. Än så länge. Hon har högre motivationen och en mer avslappnad inställning till tennisbollar än till dummie. Mitt fel i allra högsta grad det med. Någonstans har JAG värderat olika och varit mer avslappnad med tennisbollar än med dummie utan att vara medveten om det. Nu blir det bollar i repetitions träningen, många lustfyllda bollrepetitioner innan vi går tillbaka till dummie. Det känns bra att ha utformat en plan. Jag har den tydligt nedtecknad i huvudet och några mindre anteckningar nerklottrade på papper som stöd. Jag behöver den nu känner jag, planen, så jag klarar att tugga mig igenom det här och kan pricka av små framsteg och delmål. Ingen hund är den andra lik, inte helt och hållet i alla fall, och att träna Besta är att bryta ny mark för mig. En aning slitigt men utvecklande. Jag kunde inte få en bättre och roligare vidareutveckling än att ställas inför de utmaningar varje ny ung hund ger mig tänker jag. även när det tar emot lite. Och med fyra unga hundar i ”mitt stall” har jag ett antal utmaningar att se fram emot antar jag. En del jag säkert hade klarat mig utmärkt utan också för den delen.

Livet på landet ger intensivt ljusgröna björkar nu i maj. Väldoftande hägg ekar som knoppas och mer därtill. För stunden mängder av granpollen band annat. och svarta skogssniglar. Skrev jag det igår kanske? Hur många jag sett i skogen längs stigar och vid sidan om. är det skogssnigelns revansch i år kanske? jag har sätt väldigt många fler svarta sniglar än mördar sniglar och det gör mig glad. Jag hoppas vår inhemska snigel lyckas vinna tillbaka gammal mark. Jag tittade på sniglarna när jag gick bland stormfälld skog i kanten på ett hygge idag. Så många träd som fallit och så brunbränt och trasig och trist det såg ut. Och mitt i riset en blå blommande skogsviol. Så hoppfullt. Det finns alltid ett ljus i mörkret eller något åt det hållet. Efter det fikc jag ta stöd mot en granstam för att snöra av mig kängan och ta vs strumpan för att plock bort ett labradorhår som gått in i hunden emellan två tår. Just den sortens stick går inte att ta miste på. Påminner om känslan av en flis men man vet ändå med säkerthet att det inte är en flis. I alla fall efter att ha haft en antal labradorhår i fötterna. Sedan gick vi hem. Snubblade över hala granrötter, njöt av tystnaden och imponerades av naturens kraft och välgörande.

Maj är också avslutningarnas tid och på Kristi himmelsfärds dag var det kurs avslutning för valpcoachningsgruppen som jag fått följa sedan augusti förra året. Så fint det varit att få följas över så pass lång tid och se hundarnas utveckling. Och nej, allt har såklart inte gått klockrent och blivit perfekt och det är mycket kvar. Precis som brukligt. Men på det hela taget har det så klart skett rejäla framsteg och utvecklingen har gått åt rätt håll på många plan. Det är fint med unga hundar och människor, det är fint att stå vid sidan och se relationer växa fram. Jag vet att det kan kännas som ett steg fram och två tillbaka emellanåt. Det är så det kan kännas och det är helt okej men det är inte så det är tänker jag utan istället mer av två steg fram och ett tillbaka. Som rosor slår ut ur den hårdaste mark kommer framstegen sedan när det känns som mest motigt. På dagens träning i utmanande terräng blev det däremot väldigt många steg framåt i ett och samma svep. Kul! Det har varit så trevligt att följa er allihopa och jag tackar ödmjukast för den möjligheten och ser fram emot både sommarläger och fortsättningen tillsammans i höst.

Namaste.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen