Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”-Tomas Transtömer

Hur motstår man en mörkgul labradorunghund som hoppar upp med framtassarna mot ens lår med en grön paprika i munnen? Jag vet inte för jag gör det inte i alla fall. Egentligen borde jag det för jag jobbar, sitter vid datorn och knappar för det vilda men när en paprika serveras mig rakt i ansiktet får jobbet ta en paus. För ögonblicket finns det annat som känns viktigare än jobb. Ögonblick som kanske inte kommer igen. Hur stor är chansen att jag ska bli serverad en grön paprika på här sättet någon mer gång i livet? Troligen inte jättestor tänker jag och finner det bäst att ta tillfället. Så jag jollrar lite med valpen( som är en unghund) ber att få titta på paprikan en stund, klappar valpens päls och smeker de mjuka öronen. Utanför är det svart som natten och blåser stormbyar. Plötsligt är ögonblicket förbi, valpen kliver ner och tar paprikan med sig. Vilken tur att jag fångade stunden tänker jag innan jag knappar vidare på datorn. Carpe diem och allt det där. Viktiga grejer.

Valpen är verkligen på väg att blir stor och det gäller att ta vara på de små stunderna. En kort stund efter paprikaleveransen talar hon om för mig att jag ska öppna grinden för henne. Den som sitter i dörrposten och går in till hundrummet där de andra hundarna sover. Hon är verkligen på väg att klippa navelsträngen tänker jag förfärat när jag öppnar grinden och hon släntrar igenom den och lägger sig på en av kurandasängarna, gäspar och rullar ihop sig. Jaha. Vad har jag att göra annat än att acceptera? Lilla Till lägger sig intill den gula på kurandan, glad över att få sällskap av sin valpkompis. Själv får jag väl göra som föräldrar brukar göra när barnen lämnar boet, försöka var glad över min nyvunna frihet med egentid och arbetsro. Men det suger. Och helt ärligt tror jag att jag jobbar bäst med en valp vid mina fötter. För kreativitet och arbetsro behövs en valp. Ständigt en valp.

Visst är tulpaner nästan som vackrast stunden precis innan kronbladen faller av.

Solen sken på oss idag. Strålade ikapp med vårkänslorna fast vi knappt kommit till mitten av februari. Det ligger i luften oavsett. Det känns. Och det är alldeles underbart förstås. Jag tog mina två äldsta hundtjejer på promenad och träning i morgonsolen medan frosten ännu inte släppt greppet om marken. För dagen lyckades jag att hålla mig helt borta från att vara hemmablind och lade upp träningen på en äng som jag märkligt nog inte använt för träning tidigare trots att jag trampat runt här ett ansenligt antal år nu. Det är häftigt att överraska sig själv emellanåt. Hitta nya rum att inreda eller nya platser och infallsvinklar i träningen. Jag häpnar över att det fortfarande sker efter så pass många år. Ganska ofta drömmer jag om det, att jag hittar nya rum i vårt slott som jag inte visste att de fanns, eller hagar utanför trädgården att träna i eller låta en flock får beta i. Jag vet inte riktigt vad de där drömmarna står för men jag gillar dem. Gillar att hitta nytt i det jag redan har, att gräva där jag står och ändå komma vidare. Lite så blev det på morgonens träningsrunda, med hundar jag redan har på gamla marker helt i närheten med nya ögon. Fyra minnespunkter rätt nära varandra och en stenmur och ett dike att hålla linjen över tillsammans med några ströningsmarkeringar som  mer kunde ses som belöningsmarkeringar. Det mesta blev rätt och något blev fel, tajmingen var för det mesta okej och hundarna lyckliga. Svarta Min behaglig, väl i hand och en smula eftertänksam, fröken Vi taggad till tusen men samlad och envis men ändå lätt att övertyga. Det sista borde egentligen inte gå ihop i en och samma hund eftersom de båda sakerna är varandras motsatser, likväl är det så tillvaron med henne känns. Jag gillar att bestämma, det gör hon med men ändå har vi otroligt roligt tillsammans. Lika sugna på arbetsuppgifterna båda två. Hon med grånande nos och jag med de grå tinningarnas charm, lika viljestarka men också lika vänligt sinnade. Vi kör på, gör om och rättar till och kör på igen. Happy happy! Svarta Min är på frammarsch hon med och hon går från klarhet till klarhet men vi behöver oändligt mycket mer erfarenhet tillsammans innan vi når den där riktiga tryggheten och stabiliteten. Med henne måste jag skärpa mig lite med, inte vara så ”laidback” i handlingen av henne som jag tenderar att blir för att jag(fortfarande) tror hon är känsligare än hon är. Kul har vi hur som helst, riktigt kul, och något av det bästa jag vet är just sådana här träningspass när vi kan gå och klura tillsammans i lugn och ro. Visst är det fantastisk kul att träna tillsammans med andra och nödvändigt att ibland träna under någons övervakande ögon men egentiden när jag får träna själva och pröva mig fram är ovärderlig och väldigt viktigt för mig.

Sedan möttes slottsherren och jag i dörren, bytte hundar och gick ut med nästa gäng, och nästa, innan vi tog bilen till verkstaden för en koll inför skadereglering efter en krock för ett tag sedan. Slottsherren hade en ofantlig tur för ett par veckor sedan när han tvingades bromsa för tre hjortar som for rätt över vägen i mörkret och en tjugofyrametare bakom som låg alltför nära hann få stopp och väja undan men bara nästan. Jag vill inte ens tänka på hur det kunde ha slutat men det behöver jag inte heller för nu gick allt bra och det enda som blev var en trasig stötfångare och en backsensor. Materiella skador är inget ens att gräma sig över när så mycket kunde vart så mycket värre men lagas behöver det oavsett och nu är den processen igång. Vi passade på och handla mat med, i en större butik där kunderna väl representerar stadens invånare och språken tillika kläderna är annorlunda, färgsprakande och berikande för mig. Som en resa någonstans till sydligare grader med inslag av mellanöstern och lite nordafrika. De kulturella skillnaderna syntes tydligt på valet av matvaror i varukorgarna med såg jag intresserat när jag studerade kundvagnarna och varorna som radades upp på kassabandet. Intressant men kanske inte så förvånande egentligen. Man har sina vanor och är som regel inkörd på en viss kosthållning och varorna i vår egen vagn är ungefär de samma varje gång vi handlar med när ja tänker efter.

Nu äter hundarna igen, kvällen närmar sig och skålarna fylls med torrfoder i olika mängd och av lite olika varianter. Någon ska har en lättare kost, någon en mer energität, någon vill ha mycket vatten på och en annan kan inte tänka sig att äta om vattnet täcker foderkulorna. En annan äter precis vad som helst och allra helst de andras mat. Med många hundar blir det många önskningar. De rimliga tillgodoses  och de andra struntar vi högaktningsfullt i. Unga Lad får av någon anledning nästan alltid som han vill med maten, han är slottsherrens undantag från regeln och det verkar alltid finnas en ursäkt för extra service till den unga cockern. Nåväl. Jag har lovat hundarna benknotor efter maten idag. Det är dags för fredagsmys och slottet kommer att fyllas av gnagande ljud långt fram på småtimmarna. Det blir fint tänker jag och det närmaste jag kommer ljudet av fårs idisslande och hästars malande tuggade på höet. Ljuden och det fridfulla i dem som jag förövrigt saknar rätt mycket. Men allt har sin tid tänker jag. Allt har sin tid och nu är det hundarnas.