Skyll inte på hunden
Jag snubblar över en artikel av Reino Oskarsson ”Stress – ett tillstånd hos hunden som ägaren skapat” publicerad på Schäferklubben Romelandas hemsida för några dagar sedan. Ämnet är lika aktuellt som alltid. Intressant är det med och när någon med Reinos erfarenhet och kunskap skriver något blir det ofta extra tänkvärt. Jag kan inte påstå att jag känner Reino. Inte alls på det personliga planet faktiskt. Däremot gick jag flera mycket givande utbildningar för honom i början på nittiotalet, bland annat till mentaltestfigurant på mentalbeskrivningar och korningsbanor och jag var med på flertalet tester där han var beskrivare och generöst delade med sig av sin kunskap och vad han såg hos hundarna. Det är runt tjugo år sedan nu så jag förmodar att Reino har samlat på sig oändligt mycket mer värdefull erfarenhet sedan dess.
Jag håller med om det han skriver i artikeln, känner igen det och vet att den till synes hårda sanningen ”du får den hund förtjänar” är sann. Nästan i alla fall. För det är ju inte riktigt så enkelt(eller svårt) att allt handlar om att man gjort fel eller inte varit kunnig nog. Jag skulle vilja säga att de allra flesta hundägare tränar sin retrievrar (det är dem jag nästan uteslutande träffar på) efter bästa förmåga och med den kunskap och erfarenhet de för stunden har. De gör med andra ord så gott de kan med förutsättningarna de har. Och det finns såklart andra sidor i det med, en av dem är att hundar i grunden är väldigt olika. En del ligger närmare stress än andra och en del tar till ljud lättare än andra. (jag tänker fortfarande uteslutande på retriever) Därför måste vi också anpassa träningen efter varje hunds förutsättningar. Jag tänker också på hur vi som jobbar med kurser och coachning kan hjälpa hundförarna rätt. Att tala om för någon att den gjort fel och ”förstört” sin hund är sällan särskilt konstruktivt. Är det något många retrieverförare redan är proffs på så är det att skuldbelägga sig själva. Så här gäller det i stället att försöka möta föraren och hunden där de befinner sig och hitta en väg i träningen som blir hanterbar, passar ekipaget och inger hopp. Att det är hårt arbete och mycket träning som krävs för att nå målet tror jag nog alla redan förstått.
Inom retrieverträning pratar vi ofta om relationen och att ha hunden i balans. Relationen, som skapar balansen, ligger mellan hund och förare och måste byggas där men här kommer också en del andra delar in. Aveln till exempel. För det är olika hur väl balanserade hundar är. En hund som i grunden är stabil kommer att ha en mycket högre tröskel att kliva över och kräva betydligt mer ”fel träning” för att tappa balansen och bli stressad än en hund där tröskeln är lägre. En väl balanserad hund är däremot inte alls det samma som en omotiverad eller tråkig hund. En välbalanserad hund(enligt mig) är en hund som klarar att piggt och vaket sortera många intryck utan att gå upp i varv och tappa koncentrationen.
Det är inte alltid så lätt att veta vilket som kom först bara, om det var hönan eller ägget. Har man väl vippat över stresströskeln kan det vara svårt att veta. Det mest troliga är väl att både arv och miljö/träning samverkar. Här har uppfödarna ett stort ansvar att försöka finna rätt väl balanserade individer till aveln men också att vara tydliga med vilken typ av förare valparna är ämnade för. En ny förare behöver kanske inte en Ferrari? Retrieveruppfödare behöver ha stor kunskap och förståelse för hundars mentalitet och känna ”sina” hundar väl, det duger inte att skylla på valpköparna när något går snett. Instruktörer behöver också ha (mycket) kunskap och och förståelse för hundars(och människors) mentalitet och här duger det inte varken att skylla på hundföraren eller aveln utan i stället försöka hitta sätt att hjälpa på vägen. Hundföraren behöver i sin tur också en viss kunskap och förståelse för hundars mentalitet de med men framför allt behöver de lära känna sin hund, vara beredda att göra jobbet och ta hjälp om det behövs, helst innan problemen uppstår. Var man än befinner sig i den här kedjan är det hur som helst både intressant och roligt att jobba vidare framåt, mot väl fungerande och balanserade hundar, bra relationer på alla plan och framsteg i avelsarbetet.
Ps. missa inte att läsa artikeln, länk till den finns längst upp i texten Ds.
