Ta min hand, jag följer dig för vi ska åt samma håll

Unghunden har tuggstund på fårskinnsfällen på köksgolvet och kvällen går in in nästa fas. Den lugna. Varje morgon tänker jag på allt jag ska göra under kvällen och använda de många mörka timmarna till. Men. Sedan blir det inte så mycket med det för det känns mest lockande att göra ingenting alls. Skönt att bara låta november och mörkret vara ett tag, känna värmen från kaminen och dricka te med en hund vid fötterna. Minst en.

Pal gnager och gnager och så gnyr han lite emellanåt. När han var yngre funderade jag på om det berodde på ömma tänder eller frustration men nu har han inga ömma tänder längre och ett visst mått frustration består. Han blir irriterad när han inte lyckas få loss delar på tuggbenet och när han inte lyckas hålla det still för att komma åt att gnaga. Han är explosiv och intensiv i allt han gör och så även i bengnagandet. Bra på att samla ihop är han med för snabbt som ögat har han plötsligt alla tillgängliga ben hos sig där han ligger. Bra att ta tänker han nog och förmodligen bäst att passa på som den lillebror han är när storsyskonen är utom synhåll. Annars får han inte så ofta chansen till det med sju äldre syskon som ska gnaga först innan det är hans tur. Är Lyra med blir det aldrig hans tur för all del. Eftersom hon ÄGER hela slottet och allt dess innehåll och då särskilt allt som finns på golvet får Pal vackert finna sig i att i bästa fall få titta på när hon gnager. Järnladyn.

Jag har haft fina dagar på jobbet det senaste igen. Uppstarten av nästa omgång valpcoahningsgrupper nu i november har inneburit flera möten med nya unghundar av olika raser och i olika åldrar Som bekant är jag väldigt svag för unghundar och deras utbildning. Finns det något roligare undrar jag? Än det att få följa dem i deras första staplande steg mot det som ska mynna ut i en väl fungerande familjemedlem, provhund och eventuellt fullfjädrad jakthund men framförallt en kompis för livet. Visst är de smått överjävliga ibland men det är verkligen bara ibland. Mest är de bara precis som ungdomar är, oskyldigt ljuvliga och bedårande, påhittiga och nyfikna, rättframma, blyga, läraktiga och engagerade. Jag tittar över axeln ut mot hundhallen och ser lilla Till ligga ihoprullad i sin lilla favoritbädd. Den hon lagt beslag på som sin egen och sover i varje natt. Ingen annan gör anspråk på den bädden, det verkar uppgjort och klart att den är Tills och den finns alltid ledig till henne även när hon inte är först in. Bakom henne har Lass lagt sig tillrätta på en hög av fällar uppe på en kurandasäng. Hon sover söt. Mitt tidigare unghundsmonster. Visst, hon får ett och annat återfall när monstersidan visar sig men det är alltmer sällsynt och märkligt nog märker jag ord komma över mina läppar som jag aldrig trodde jag skulle säga om henne. Hon är så lättsam. Det är det jag säger om henne. Så enkel att ha att göra med när jag är ute med henne. Håller sig tätt intill mig fast Pal springer stort, kommer självmant till min vänstra sida och går fot som värsta lydnadshunden fast jag inte bett om det och tittar mig djupt i ögonen med förtroendefull blick. Hon kikar inte under lugg och jag märker inga rävar bakom öronen. Hon bara följer med, ljudlöst och lätt och jag förstår inte riktigt vad som sker men ler från mitt innersta, öppnar dörren på glänt och släpper in. Halleluja. Gjorde det så gott för mognaden att få en lillebror undrar jag, eller är det godbitarna hon lurat av mig för att förstärka den belönande känslan eller är det bara tiden som gått? Helt ärligt skiter jag i vilket jag är bara så innerligt tacksam att vi är på väg åt rätt håll. Samma håll framför allt.